Politik för en ny folkvandringstid

Vi lever i en ny folkvandringstid. Stora skaror människor bryter upp från sina hem, drivna av konflikter eller fattigdom, och söker sig bättre liv någon annanstans. Många kommer hit till Sverige. Om detta kan man ha olika åsikter, men fenomenet som sådant går inte att blunda för. Det sker just nu, och det har en stor inverkan. Hur det skall bemötas är därför en stor och viktig fråga. Men tyvärr är ämnet så kringgärdat av tabun och fördomar att det är snart sagt omöjligt att föra en öppen och nyanserad diskussion. Resultatet har blivit en invandringspolitik som till synes helt saknar rim och reson.  Det är enklare för politikerna att bara borra ner huvudet och köra på som tidigare än att stanna upp och fundera.

Det finns så mycket skrivet i bloggosfären nu för tiden om invandringens alla baksidor. En hel del är förstås mer eller mindre vinklad propaganda, men där finns också väldigt mycket fakta och statistik om man letar lite. Jag går därför inte in närmare på det nu. Låt oss bara konstatera att den höga invandringen till Sverige de senaste decennierna, i synnerhet den från tredje världen, visserligen för med sig en del gott, men också leder till avsevärda problem. Vi tar in fler asylinvandrare per capita än något annat land i västvärlden, och många fler än vi klarar av att ta emot på ett vettigt sätt. Det leder till arbetslöshet, enklavisering, ökande brottslighet, och självklart kostar det oerhört mycket pengar. Inget kontroversiellt så långt, eller hur?

Den förra folkvandringstiden

* * * * *

ETT POLITISKT MYSTERIUM

Så varför tar vi då emot så många invandrare? Vad är tanken bakom? Ja, ibland undrar jag om riksdagspartierna, som i den här frågan verkar så rörande eniga, ens vet själva. Flyter de kanske bara med i den sedan decennier etablerade politiken för att det är en så jobbig fråga att opponera sig i?

Jag kan bara se två tänkbara argument för den rådande invandringspolitiken, men inget av dem håller för en närmare granskning.

Argument 1: För att vi behöver arbetskraften

Det här hör man sägas ibland, men det är helt enkelt inte sant. Tanken är att eftersom vi har en åldrande befolkning så blir det allt färre i arbetsför ålder som skall försörja allt fler pensionärer, och vi behöver importera arbetskraft för att kompensera. Jag har åtminstone tre invändningar mot det resonemanget (det finns säkert ännu fler):

• Det finns massor av arbetslösa i Sverige redan, inte minst ungdomar. Sätt dem i arbete först! Det pratas ibland om den stora arbetskraftsbrist som kommer att uppstå när ”köttberget”, 40-talisterna, går i pension. Men faktum är att hälften av dem har gått redan, utan att det gjort något nämnvärt avtryck i arbetslöshetsstatistiken. De flesta verksamheter effektiviseras och automatiseras löpande, och enklaste sättet för en arbetsgivare att trimma organisationen är att helt enkelt inte ersätta folk när de går i pension.
• De flesta av dem vi tar in har inte någon efterfrågad kompetens. Det kom siffror nyligen som visade att 40 procent av nyanlända invandrare saknar gymnasiekompetens. En försvarlig andel är inte ens läskunniga! Och det i ett samhälle där en större och större andel av jobben kräver högskoleutbildning, där de ”lågkvalificerade” jobben flyttas till låglöneländer. Ren arbetskraftsinvandring, riktad import av personer med kompetenser som saknas inom landet, är en helt annan sak. Men då pratar vi om invandring av en mycket, mycket mindre omfattning. För övrigt är det att betrakta som något av ett misslyckande varje gång Sverige, med våra höga utbildningsambitioner och vår likaledes höga arbetslöshet, saknar kompetens inom något område. Hur svårt kan det vara att styra folk till rätt utbildningar?
• Den allra mest uppenbara invändningen mot hög invandring för att kompensera för ålderspuckeln är att idén helt enkelt inte håller i längden. Även de personer som invandrat blir nämligen gamla så småningom. (Surprise!) Skall vi då ta in ännu fler för att mota nästa puckel? Och efter dem ännu fler och ännu fler? Enda sättet som detta kan fungera på är med en konstant hög befolkningstillväxt i evig tid. Och det förstår ju vem som helst att på en ändlig jord med ändliga resurser är det en fullständigt befängd tanke. På lång sikt behöver befolkningen snarast minska, självklart globalt men kanske även i Sverige.

Argument 2: Av solidaritet med de som är mindre lyckligt lottade än vi

Det här argumentet är inte fullt lika enkelt att avfärda. För det är klart att vi som lever i fred och välstånd bör skänka en tanke (och mer än så) till alla de som inte haft samma tur i födelselotteriet. Frågan är bara – hur hjälper vi dem bäst?

Det finns hundratals miljoner människor som lever i stor fattigdom, eller är utsatta för krig eller politisk förföljelse. Inte ens med den bästa vilja i världen kan Sverige ta emot mer än en liten bråkdel av alla som skulle vilja komma hit. Bara om samtliga länder i västvärlden öppnade gränserna på lika vid gavel som vi så skulle vi kanske kunna göra ett lite större avtryck i statistiken. Men vad vore vunnet? Förtryckarregimer kommer alltid att hitta någon att förtrycka, det ligger i sakens natur. Emigrerar alla deras nuvarande hackkycklingar så ger de sig bara på någon ny befolkningsgrupp. Och att länder med svält och fattigdom blir av med en del av befolkningen, det löser knappast deras problem mer än möjligen på mycket kort sikt. Förr eller senare måste de underliggande orsakerna lösas i ursprungsländerna. Har vi då raserat våra egna länder i ett fåfängt invandringsexperiment så finns det ingen kvar som kan hjälpa till.

Men vi kan väl åtminstone ta emot de allra värst drabbade? Även om det inte är någon långsiktig lösning för världen så löser det ju åtminstone de personernas problem? Jo, kanske det. Men saken är ju den att det inte alls är de värst drabbade som kommer hit. Bara 5,5 procent av alla invandrare som kommit till Sverige sedan 1980 är kvotflyktingar eller flyktingar enligt FN-konventionen. (Källa: Julia Caesar.) Det stora flertalet är anhöriginvandrare eller folk som ”bara” söker ett bättre liv. Och inte heller flyktingarna är de allra mest behövande, i och med att de bevisligen varit driftiga nog och förmögna nog att lyckas ta sig hit. De flesta flyktingar till Sverige kommer via smugglarligor, till vilka de har betalat hundratusentals kronor för resan.

Vidare är den svenska kontrollen av om flyktingarnas historia faktiskt är sann så gott som obefintlig, och inte heller verifieras släktskapet hos anhöriginvandrarna. För att läsa massor av sanna berättelser ur Migrationsverkets vardag, med ”borttappade” identitetshandlingar, bortslipade fingeravtryck, uppdiktade bakgrundshistorier som ”flyktingarna” köpt som en del av resepaketet av smugglarligan, och en närmast obegripligt inkompetent myndighetsutövning, besök gärna Merit Wagers intressanta men skrämmande blogg.

Nej, visst kan man tänka sig att Sverige släpper in de mest nödlidande, om än naturligtvis inte i sådana antal som dagens invandring. Men då bör vi hämta dem på plats i ursprungsländerna. Det är enda sättet att säkerställa att vi hjälper de som mest behöver det, och inte de som har ekonomi och kontakter nog att hjälpa sig själva. Men större delen av vår hjälp till världens olycksbarn bör istället ske i deras hemländer. Då kan vi hjälpa många, många fler för samma pengar, och utan att skapa problem i vårt eget samhälle på kuppen. Men till biståndspolitik återkommer jag i ett senare blogginlägg.

* * * * *

EN POLITISK KURSÄNDRING

OK, så det finns alltså inga hållbara argument för rådande invandringspolitik. Men hur skall vi då mer konkret ändra politiken? Hur skall vi komma tillrätta med de problem som massinvandringen skapat, och hur skall vi ta hand om de invandrare som redan är här? Jag har några tankar om det.

Åtgärd 1: Minska nyinvandringen drastiskt

Detta är det självklara första steget. Stäng slussportarna och dra ner störtfloden till en liten rännil. Vi behöver tid att skaffa oss en överblick över läget, se var vi står och göra upp planer för hur vi går vidare. När det väl är gjort, när vi har full kontroll över hur många invandrare vi faktiskt har tagit in (inklusive de s k ”papperslösa” som vistas här utan tillstånd och utan myndigheternas kännedom), när vi har avvisat de som enligt nuvarande regler inte skall få stanna i landet, när vi har en klar och realistisk plan för hur återstoden skall slussas in i samhället, och inte minst när vi faktiskt har klart för oss vad syftet och den långsiktiga tanken är med invandringen – då först kan vi göra en bedömning av hur många nya invandrare vi med långsiktig hållbarhet kan ta in per år, och då kan vi öppna upp inflödet lite grann igen.

Åtgärd 2: Identifiera och hantera problemhärdarna

Många av problemen som ofta associeras med invandring härrör egentligen inte från invandringen i sig. Sådant som stölder, skadegörelse, bidragsbedrägerier, missbruksproblem och liknande tenderar att uppstå i spåren av arbetslöshet och utanförskap, oavsett etnicitet. Det är bara det att invandrare har ännu svårare än infödda svenskar att hitta sin plats i samhället, och är därför överrepresenterade i statistiken. Detta löser man i första hand genom att finna jobb, studier eller annan meningsfull sysselsättning, och lösningen skiljer sig inte nämnvärt mellan infödda och invandrade. (Därmed självklart inte sagt att det är enkelt att lösa.)

Ett allvarligt problem som är mer direkt relaterat till just invandringen är den grova organiserade brottsligheten. De flesta om inte alla av de tungt beväpnade gangsterligor som de senaste åren gjort sig breda i Sverige, och kanske i synnerhet i Malmö och Göteborg, består huvudsakligen av invandrare. De har tagit med sig en våldskultur, och i vissa fall flyttat med sig existerande kriminella organisationer, från sina hemländer. Detta faktum skall vi inte ducka för, så som gärna görs i dagens överdrivet ängsliga offentliga debatt. Men även om upphovet till detta problem står att finna i invandringen så tror jag inte att det behövs någon invandringsrelaterad lösning. Vanligt polisarbete bör räcka. Kanske behöver polisen ytterligare resurser, kanske krävs det vissa justeringar i de lagar de har att arbeta med, men i slutändan handlar det ”bara” om att sätta fast de individer som ägnar sig åt sånt här, och naturligtvis i synnerhet ledarna. Viktigt är bara att, i de fall det rör sig om medborgare i andra länder, dessa gangstrar utvisas ur landet efter avtjänat straff. Jag vill i det sammanhanget också propagera för att man vid grov brottslighet skall kunna dra tillbaka ett svenskt medborgarskap om det utfärdats inom de senaste, säg, tio åren. Det förutsätter dock att ursprungslandet är villigt att ta tillbaka individen igen. (Har denne dubbelt medborgarskap så bör det inte vara något problem att dra in det svenska. Dock vill jag avskaffa hela konceptet med dubbelt medborgarskap, mer om det nedan.)

Så kommer vi till den sista kategorin av invandringsrelaterade problem. Dessa är både de mest allvarliga och samtidigt de svåraste att komma tillrätta med. Jag tänker då på de problem som ytterst bottnar i värderingar. En del undergrupper bland invandrarna har värderingar som är oförenliga med uppfattningar som vi i Sverige håller för självklara. Individer som håller fast vid dessa kan helt enkelt inte integreras i ett västerländskt samhälle. Det är egentligen inget konstigt med det. Svenska värderingar är inte världsnormen, och det hade varit mycket förvånande om alla såg på världen på samma sätt som vi, alla de som kommer hit från jordens alla hörn, med olika religioner och bakgrunder, och en del med en historia av våld, lidande och trauman bakom sig. Men även om det inte är något konstigt eller ovanligt med sådana avvikande uppfattningar, eller snarare just därför att det inte är ovanligt, så måste vi ha något sätt att hantera situationen.

Det finns till exempel religiösa extremister som anser att samhällets världsliga lagar skall underordnas religiösa trossatser. (Den största sådana gruppen i dagens Sverige är tveklöst islamisterna, som även i Sverige vill införa sharialagar baserade på Koranen istället för det existerande rättssamhället.) Detta går helt på tvärs med den för ett upplyst och rättvist samhälle så centrala landvinning som det tagit oss uppåt tusen år att fullt ut uppnå, nämligen att religion är något som helt tillhör den privata sfären och inte skall tillåtas ha någon politisk inverkan.

Vidare finns det grupper bland invandrarna som inte alls delar vår syn på jämställdhet mellan könen. Det finns folk, företrädesvis med en bakgrund i våldshärjade länder, som har en syn på våldets nytta och den starkes rätt och en total brist på respekt för lagar och ordningsmakt som passar väldigt illa i vårt fredliga land. Och inte minst finns det stora undergrupper som aktivt söker segregering, som vill bilda egna enklaver där de kan leva efter eget skön, och inte har något som helst intresse av att integreras i Sverige eller att ens lära sig språket.

Så hur löser man den här värderingsbaserade problematiken? Ja, det är som sagt allt annat än enkelt. Det är kanske frestande att drämma till med diverse tvångsåtgärder och förbud riktade mot specifika symptom: till exempel ett burkaförbud (som i Frankrike), ett minaretförbud (som i Schweiz), ett förbud mot politisk islam (som Sverigedemokraterna har föreslagit), tvångsmässig flyttning (medelst hot om indraget försörjningsstöd) av vissa invandrargrupper till andra delar av landet för att splittra enklaver…

Jag tror att detta är fel väg att gå. Man bör sträva efter generella regler som är lika för alla, och inte särlösningar för specifika grupper. Särbehandling föder bara segregering, det borde vara självklart. Detta är också ett område där jag anser att Sverigedemokraterna är helt fel ute, genom att specifikt angripa islam, som just nu råkar vara det tydligaste exemplet på problemet, istället för att försöka hitta mer allmänna problembeskrivningar och allmänna lösningar. Det är också oerhört viktigt att i det här sammanhanget betona att varje människa har rätt att bemötas som en individ, att man inte kan behandla eller bedöma folk utifrån vilken grupp de råkar tillhöra. Jag har ingen anledning att tro annat än att även Sverigedemokraterna delar den uppfattningen, men de har i min mening varit alldeles för dåliga på att klargöra detta i sina resonemang kring invandringsproblematiken.

Här är några saker som jag anser bör göras:

1. Grundlagsskydda det sekulariserade samhället
   Skriv in i grundlagen, i samband med skrivelsen om religionsfrihet, att religion är en privatsak. Det innebär mer konkret att man har rätt att tro vad man vill och praktisera sin tro hur man vill så länge det inte påverkar andra. Men man har inte rätt att kräva att varken samhället eller någon privatperson skall anpassa sig efter ens tro. Några exempel:
   • Man kan inte kräva att skolan eller arbetsplatsen skall tillhandahålla särskild mat av religiösa skäl. Däremot är det fritt fram för skolan eller arbetsplatsen att välja att göra det, och i fall där det finns en stor andel elever/anställda som vill det så är det förmodligen en utmärkt idé.
   • Man får klä sig hur man vill i religionens namn (dvs även i burka, som ju är en het debatt för tillfället), men om kläderna hindrar att man kan sköta något jobb på normalt sätt, eller från att få någon tjänst utförd åt sig, så får man räkna med att inte få jobbet eller få utfört tjänsten, utan att man för den skull kan stämma motparten för diskriminering. Skolan är ett specialfall, då den är obligatorisk. Klädsel som hindrar att man deltar fullt ut i undervisningen, som burka, bör därför kunna förbjudas på lektionerna.
     (Och återigen, i fall där det känns påkallat står det arbetsgivare eller tjänsteinrättningar fritt att anpassa sig. Till exempel skall ingen kunna kräva separata badtider för kvinnor i badhusen, men det står enskilda badanläggningar fritt att införa det – och på orter där det finns många som önskar det skulle det förmodligen bli en god affär. Vidare skulle det, för att anknyta till en incident härifrån Göteborg för några år sedan, kunna vara en god idé för kollektivtrafiken att på orter med många sikher ta fram en turban som alternativ till kepsen i föraruniformen. Ingen skall dock kunna kräva att så görs. Polisiära och militära uniformer är specialfall och bör aldrig anpassas på detta sätt, då polis och militär måste synas stå helt fria från band till politiska, etniska eller religiösa undergrupper.)
   • Vidare har man ingen rätt att kräva att inte behöva jobba någon viss veckodag, eller att få gå ifrån av religiösa skäl vid vissa tidpunkter på dagen. Däremot står det fritt för den enskilde eller facket att förhandla fram sådana villkor med arbetsgivaren.
   • Man får bygga tempel enligt precis samma premisser som andra byggnader, dvs med hänsyn till stadsplanering, lokalmiljö, buller osv. Att det råkar gälla ett tempel för någon viss religion skall varken ge fördel eller nackdel i bygglovsansökan.
   • Och självklart skall samma villkor gälla för alla religioner. Kristendomen skall inte ges någon förtur av historiska skäl. Sverige är inget kristet land, det är ett sekulärt land.

   Vad gäller själva grundlagen och hur den bör moderniseras och få en mer aktiv roll i samhället har jag skrivit en tidigare text.

2. Ställ krav på kunskaper i språk och samhällskunskap för medborgarskap
   För att få bli medborgare i Sverige skall man behärska svenska språket. Man behöver självklart inte vara någon Sture Allén, med jättelikt ordförråd och en total oförmåga att stava fel. (Då skulle nog även många av oss infödda få problem!) Men man måste kunna förstå och bli förstådd i alla vardagssituationer. Vidare skall man ha en grundläggande förståelse för hur svenska samhället fungerar och för en medborgares rättigheter och skyldigheter. I en övergångsperiod, för att kompensera för hur detta självklara krav har försummats de senaste decennierna, så skall även personer som blivit medborgare de senaste, säg, tio åren ha samma krav på sig. Man skall förstås inte bli av med sitt medborgarskap om man inte klarar provet, men däremot skall man då delta i obligatorisk undervisning i svenska och samhällskunskap, gratis men utan ersättning, ett visst antal timmar per vecka ända tills man uppnått ett godkänt resultat.
3. Avskaffa dubbelt medborgarskap
   Den märkliga konstruktionen med att vara medborgare i två länder samtidigt är ett nytt påfund i Sverige. Det infördes först 2001. Många andra länder saknar denna möjlighet (till exempel Norge och Danmark), och några erkänner heller inte konstruktionens giltighet. (Fallet Dawit Isaak är ett exempel. Han är medborgare både i Sverige och i Eritrea. Mycket av bråket mellan länderna handlar om att Eritrea har låst in en svensk medborgare (och till synes slängt bort nyckeln). Men landet erkänner inte dubbla medborgarskap, och då Isaak inte har sagt upp sitt eritreanska medborgarskap anser de honom som varande helt och hållet eritrean fortfarande, och att de därmed har rätt att behandla honom som de vill. Om hur de behandlar honom finns det mycket att säga, men i själva medborgarfrågan är jag nog böjd att ge dem rätt.) Min poäng med att avskaffa dubbelt medborgarskap är att man inte skall kunna ”äta kakan och ha den kvar”. Vill man bli svensk, då skall det vara helhjärtat, då är det det man är och inget annat. De som i dag har dubbla medborgarskap skall helt enkelt tvingas välja det ena. Jag tror att detta skulle göra en del invandrare mindre benägna att sluta sig samman i etniska enklaver och mer benägna att istället försöka integrera sig i samhället. Kanske skulle det få en del att istället flytta tillbaka till sina ursprungsländer, men det vore väl i så fall också i sin ordning, om det nu är där de har sitt hjärta.
4. Inför en trohetsed
   När man blir svensk medborgare skall man svära en ed att respektera och följa Sveriges grundläggande lagar och värderingar. Samma ceremoni bör införas även för infödda svenskar, i samband med att man blir myndig. Jag har varit inne på detta tidigare i min text om grundlagen, där jag också gick in på hur själva författningen bör vara skriven med ett inspirerande och närmast poetiskt språk. Detsamma måste förstås också gälla den ed som skall sväras. Den praktiska betydelsen av en sådan trohetsceremoni blir kanske inte så stor, men människor är ju inte bara logiska utan i hög grad känslomässiga varelser. Att skapa en högtidlighet kring medborgarskapet, att inpränta att det innebär delaktighet i en värdegemenskap och att knyta detta till medborgarens personliga hederskänsla, det kan säkert bidra till att skapa en större förståelse hos åtminstone en del om vad ett medborgarskap i Sverige innebär.
5. Och mer då?
   Jag har inte alla svar. Även om jag har tänkt en hel del så har jag inte kommit på något universalmedel för att bryta självvald segregering. Om man hellre vill leva utanför samhället, i en grupp av sina etniska likar, vad kan samhället göra åt det? Utöver krav på svenska språket, som nämnts ovan, är det inte så mycket att göra. Folk som inte vill bli svenska borde kanske inte ha getts medborgarskap till att börja med, men hur skulle man kunna tillämpa en sådan regel i praktiken? Och har man redan fått medborgarskap, och inte missköter sig, så har man ju rätt att leva som man vill. Däremot sägs det finnas många fall där religiösa eller etniska ledare mer eller mindre tvingar sina fränder att isolera sig från det svenska. I sådana fall finns det redan lagar som kan tillämpas, plus att den nya grundlagen om det sekulära samhället bör vara till hjälp. Det gäller bara att polisen kan hitta dessa individer och bevisa deras brott, och att de sedan hindras från att utöva något vidare inflytande över sin ”flock”. Jag tror faktiskt att det kommer att visa sig att det är ganska få sådana här ledare som orsakar en stor del av den till synes självvalda segregeringen. Men att lagföra dem, att få deras kuvade offer att peka ut dem, lär bli allt annat än lätt.

Åtgärd 3: Gör skolan till integrationens motor

På lång sikt är skolan det allra viktigaste för ett väl integrerat samhälle. Det är där samhällets gemensamma normer först förmedlas, och man lär sig att fungera tillsammans med andra människor som inte nödvändigtvis är likadana som en själv. Vuxna invandrare kan vara svåra att riktigt slussa in i det svenska samhället – det där med gamla hundar, ni vet – men deras barn måste bli integrerade. Klarar vi bara det – och det är definitivt inte omöjligt – så är alla problem med immigrationen lösta inom en generation.

Skolan bör uppfylla åtminstone dessa minimikrav:

• Vara etniskt fristående
  Ingen skola skall främst ha elever av någon viss etnisk undergrupp. Eleverna skall utgöra ett ungefärligt tvärsnitt av populationen i stort. I områden med stark etnisk slagsida kan det finnas anledning att utlokalisera barn till andra skolor än de lokala för att få en bättre spridning. (Kommunikationsmedel måste förstås tillhandahållas i sådana fall, för att inte orsaka dessa familjer extra kostnader.) Språket i skolan skall självklart vara svenska, med extra stödundervisning där så behövs.
• Vara religiöst fristående
  Det är ytterst förståeligt att föräldrar med stark tro vill att deras barn skall dela samma tro. Men detta får skötas inom hemmets väggar. I skolan skall alla elever ges opartisk kunskap om alla religioner, för att de när de blir gamla nog skall kunna göra ett informerat val om vilken religion, om någon, de själva vill bekänna sig till. Att få göra detta fria val är en mänsklig rättighet. Det innebär bland annat att religiösa friskolor skall förbjudas.
• Utgå från de svenska värderingarna
  Skolan skall aktivt lära ut samhällets grundläggande värden som en del av undervisningen. Vilka dessa värderingar är kan komma att ändras över tiden, i och med att de skall definieras i en återkommande demokratisk process (se min tidigare text om en levande författning), men en mycket viktig del torde vara tolerans för varandras olikheter. Så länge man delar en grundsyn om vad samhället är för något och om medborgarnas rättigheter och skyldigheter så skall mer ytliga attribut som utseende, matvanor, religiösa sedvänjor och liknande inte ha någon betydelse. Detta är ett område där infödda svenskar behöver anpassa sig till invandrare lika mycket som invandrare behöver anpassa sig till svenskar. Etniskt och religiöst homogent kommer Sverige inte att bli igen, i alla fall inte på många generationer. Det är skolan som får främsta ansvaret för att förmedla insikten att detta inte spelar någon som helst roll så länge vi har de mer grundläggande värdena gemensamt.

Det skrivs som sagt väldigt mycket om invandring i bloggosfären. Här är några intressanta inlägg:
Julia Caesar: Den svenska asyltombolan, Julia Caesar: Sverige sjunker som en sten, Stefan Stenudd: Åkesson är inte så lätt att avfärda, Merit Wager: Reinfeldt säger det självklara, Robsten: Den gordiska knuten, Jerlerup: Är Sverigedemokraterna rasister?, Sagor från livbåten: Sverigedemokraterna, Therese Borg: Islam och demokrati

Och här är några bloggar som ofta tar upp ämnet:
Andreas Johansson Heinö, Fria Nyheter, Jerlerup, Merit Wager, Mopsen, Politiskt Inkorrekt, Robsten

Och här är en del intressanta tidningsartiklar och rapporter i ämnet:
Utredning från FHS/CATS om extremism i Sverige, Sakine Madon: Sluta särbehandla!, Demirbag-Sten om segregering, FP om att invandring behövs för välfärden, DN om slöja i skolan, Sabuni om enklavisering, Åkesson om islam, Maciej Zaremba: Svensk? Var god dröj! (och missa inte länkarna till resten av Zarembas artikelserie)

Read Full Post »

Rättvisa i globaliseringens tid

Vi lever i en tid av globalisering, på gott och ont. Fisken i fiskgratängen du köper i snabbköpet nere på hörnet kan mycket väl vara fiskad i havet bara ett stenkast härifrån, men sedan skickad över halva jorden för att rensas, skickad tillbaka igen att tillagas i någon fabrik i andra ändan av Sverige, för att slutligen hamna i din närbutik. Köper du en TV (att titta på medan du äter din gratäng) så kan du vara nästan säker på att den är tillverkad i en annan världsdel. På något märkligt sätt blir både fiskgratängen och TV:n mycket billigare än om de hade varit producerade helt lokalt.

Så långt är allt egentligen OK, även om man kan ha synpunkter på miljöeffekterna av alla dessa transporter. Men när man fraktar varorna i gigantiska skepp så blir transportkostnaden per kilo närmast försumbar, även ur miljösynpunkt faktiskt. Nej, problemet ligger på ett annat plan.

Anledningen till att det blir så mycket billigare på andra sidan jorden, det kan vara att arbetskraften som har utfört jobbet har helt oskäliga arbetsvillkor och löjligt låg lön. Vidare har det kanske vid tillverkningen släppts ut massor av föroreningar rätt ut i naturen, därför att landet i fråga inte har några nämnvärda miljökrav. Inte så konstigt att det blir billigare då!

Så här sitter vi, i vårt underbara, gröna och (förhållandevis) rena land, och gottar oss åt statistiken som visar att vi släpper ut mindre föroreningar för varje år. Vi tronar också högt upp i listorna över arbetsskyddslagstiftning, medinflytande för de anställda osv, och har om inte skyhöga så i alla fall högst acceptabla löner. Men vi kanske borde stanna upp lite och tänka efter. Hur svårt är det egentligen att hålla rent i eget bo, nu när vi har flyttat ut all tillverkning av det vi konsumerar till någon helt annanstans?

Samtidigt går allt fler svenska tillverkande företag omkull eller lämnar landet, vilket i längden förstås hotar vårt välstånd, för att de helt enkelt inte har en chans att konkurrera mot de billiga importerade varorna som producerats under helt andra villkor.

Så här kan vi inte ha det. Det är både moraliskt oförsvarligt och dessutom ett långsamt ekonomiskt självmord.

Problemet är bara att enda vägen mot en rättvisare världshandel, den går via insikten att vi helt enkelt måste betala mer för våra konsumtionsvaror. I decennier nu har vi betalat lägre priser för till exempel hemelektronik och kläder än vad det egentligen kostar att tillverka. Bara genom att ta oacceptabla genvägar i produktionen, på bekostnad av arbetskraften och miljön, har priset kunnat pressas så lågt. Skall vår konsumtion bedrivas på ett långsiktigt hållbart sätt så måste vi betala vad det kostar.

Mitt konkreta förslag för hur detta skall göras är att införa ”rättvisetullar” på all import. Detta bör göras på EU-nivå, det vore meningslöst för Sverige att göra det ensamma. Varor som tillverkats av arbetskraft med oskäliga villkor, med löner som artificiellt hålls nere eller som saknar möjlighet att organisera sig fackligt, eller varor som producerats utan tillräcklig miljöhänsyn, sådana varor beläggs med en importavgift. Avgiftens storlek skall försöka beräknas så att den precis kompenserar för de konkurrensfördelar producenten vunnit genom sitt bristande ansvarstagande. Då kan även dessa producenter vara med och konkurrera på marknaden, men på samma villkor som alla andra.

För att göra hanteringen något så när enkel är min tanke att varje land ges ett indexvärde för sin arbetslagstiftning, och ett indexvärde för miljölagstiftningen. Om EU-nivån för respektive index definieras som nivå 0 så kan ett land med dålig arbetsrätt till exempel få index 25. Då skulle det betyda att varor därifrån beläggs med 25 procents rättvisetull. Har landet också bristande miljöskydd, säg index 10, så blir varans pris på EU-marknaden 25 + 10 = 35 procent dyrare än det annars hade blivit.

Alla varor tillverkade i samma land får samma nivå på tullarna. Sammansatta varor, som innehåller komponenter tillverkade på många olika håll (vilket väl är mer regel än undantag nu för tiden), får det miljöindex och det arbetsindex som motsvarar de allra sämsta beståndsdelarna. Det vore för komplicerat att börja räkna på procentuella tullar beroende på hur stor del av varan som kommer varifrån. Avrundning till sämsta värde borde vara gott nog för att uppnå syftena, som ju är att dels driva länderna att förbättra sin lagstiftning, och dels driva globala företag att undvika att förlägga produktion till de sämsta länderna.

Mycket viktigt är att de instanser som skall sätta alla länders indexvärden är oberoende och opolitiska. Det får absolut inte bli så att bedömningarna styrs av ekonomiska intressen eller används som handelsvapen vid konflikter. Man kan tänka sig att ideella organisationer som till exempel Amnesty och Världsnaturfonden blir de som får göra bedömningarna. Hur indexsättarna skall kunna skyddas från påtryckningar får diskuteras närmare, men det är helt avgörande att detta garanteras. Påtryckningar lär annars definitivt förekomma, med tanke på hur mycket pengar som det här handlar om. Vidare måste indexvärdena förstås uppdateras ofta, till exempel en gång om året, så att det lönar sig för länder att bli bättre.

Indexnivåer under 0, dvs bättre än EUs, skall inte förekomma vid import till EU. Däremot är det inte ett orimligt scenario att någon annan handelszon, typ NAFTA, inför samma system, och att de då av samma oberoende bedömare befinns bättre än EU. Då blir det EUs varor som tullbeläggs, och det är i så fall bara att acceptera, och jobba på att bli bättre till nästa år.

Också viktigt att ha i åtanke är att låglöneländer inte skall straffas generellt. Det är inte löneläget som är felet, utan om arbetarna har bristande möjligheter att förbättra sin situation. Länder som är fattiga och har varit underutvecklade men håller på att arbeta sig upp, och som gör detta utan att göra våld på sitt folk eller sin miljö, de förtjänar den konkurrensfördel som det låga löneläget ger dem. I takt med att välståndet växer kommer i en fri arbetsmarknad även lönerna att stiga, så det jämnar ut sig över tiden. Sådana lyft av länder ur sin fattigdom genom utländska investeringar är den positiva sidan av globaliseringen, och bör få finnas kvar.

Dessa tullar skulle troligen generera en hel del pengar (förutsatt att de länder som tullbeläggs inte blir så harmsna att de hellre helt låter bli att handla med EU). En del skulle väl gå åt till kostnaderna med att administrera systemet, men överskottet torde bli omfattande. Dessa pengar bör absolut inte bara hamna i EU-ländernas kassakistor som en extra intäkt. Det är inte alls det som är poängen med systemet, och det är viktigt att det inte heller uppfattas så. För att ytterligare öka den positiva effekten av tullarna bör pengarna istället användas för att förbättra arbetsvillkor och miljö, företrädesvis i tredje världen. Precis hur detta arbete skall bedrivas går jag inte in på här. (Jag kommer dock att framföra lite åsikter om u-hjälp i största allmänhet i en kommande bloggpost så småningom. Det är inte omöjligt att rättvisepengarna kan slussas in i samma system istället för att behandlas separat.)

Ett system med rättvisetullar så som det skissats här skulle ge två stora, nej, GIGANTISKA fördelar:

1. Det vore inte längre lönsamt för länder att tillåta att arbetskraft behandlas som boskap, eller att med politiska maktmedel pressa ner arbetarnas löner och motverka facklig organisering, eller att skövla miljön för snabb profits skull.
2. Företag inom Sverige och EU skulle kunna hävda sig på sin egen hemmamarknad igen, vilket skulle rädda vårt sviktande välstånd. Fri konkurrens är något mycket positivt, men bara om den sker på lika villkor. En sådan här reform skulle främja riktig konkurrens, som gynnar den som gör bäst varor och har mest effektiv produktion, snarare än den som beter sig mest svinaktigt.

Jag inbillar mig inte för ett ögonblick att det skulle vara enkelt att få till något sånt här i EU. Motståndet från de starka grupper som har mycket att förlora skulle vara massivt. Och även om jag tror att man gradvis skulle kunna övertyga de folkvalda i EU-parlamentet, eller i EU-valen byta ut dem mot mer positivt inställda representanter, så har ju parlamentet begränsad makt i det byråkrat- och lobbystyrda EU. Men jag är övertygad om att detta vore en kamp väl värd att föra. Rättvisetullar skulle helt enkelt göra världen bättre!

Länkar: E24, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Newsmill

Read Full Post »

En medborgarlön som faktiskt fungerar

I ett modernt välfärdssamhälle med ett socialt skyddsnät skall ingen behöva oroa sig över basala överlevnadsfrågor som tak över huvudet och mat för dagen. Ingen, oavsett omständigheter eller eventuell egen förskyllan, skall behöva frysa ihjäl eller svälta ihjäl på svenska gator. Detta är en självklarhet för de allra flesta. Men lika självklart tycks vara att om man faktiskt behöver hjälp för att klara sig, då skall hjälpen bara kunna fås genom att springa ett gatlopp av förnedring.

Är man arbetslös så skall man anmäla sig med mössan i hand till en helt ointresserad arbetsförmedlare. Man skall genomgå allehanda låtsasutbildningar – CV-skrivarkurs, jobbsökarkurs, personlighetsanalys – som inte fyller något som helst syfte utom att AF skall kunna visa siffror på att de gör något. Man skall söka minst X jobb i månaden vare sig man har kompetens för dem eller inte, man skall därutöver söka de jobb man blir anvisad även om de inte stämmer för fem öre med den profil man angett, man skall vara beredd att på kort varsel flytta tvärs över landet och överge den lilla trygghet man har kvar. Och självklart får man absolut inte studera på riktigt under tiden. Lyder man inte så riskerar man minskat eller helt indraget understöd. Resultatet av allt detta är att de arbetslösa blir desillusionerade och nedbrutna, och mindre kapabla att erhålla och utföra de anställningar som de faktiskt är lämpade för. Företagen å sin sida vågar inte annonsera sina lediga tjänster, eftersom de vet att de då blir helt översvämmade av meningslösa ansökningar från folk som varken vill ha eller kan utföra jobbet. Istället söker de folk internt eller ber sina anställda att rekommendera någon, med resultat att de får ett mindre urval av sökande och därmed en mindre optimal nyanställd.

Är man sjukskriven – här saknar jag personlig erfarenhet, så detta blir kortare och inte lika konkret som angående arbetslösheten ovan – så blir man ständigt misstänkliggjord, man måste bevisa om och om igen att man verkligen är sjuk, man pressas att ändå försöka jobba i alla fall deltid, man bollas från den ena instansen till den andra…

Har man oturen att dessutom bli utförsäkrad, när man suttit fast alltför länge i sin misär, då skall man för att kunna få socialbidrag finna sig i att få sin privatekonomi granskad in i minsta detalj och varenda utgift och ägodel ifrågasatt.

Den gemensamma faktorn för dessa situationer är att den myndighetsperson som är satt att hjälpa en också har som uppgift att se till att man inte fuskar och får bidrag man inte förtjänar. Den här dubbla rollen av både hjälpare och övervakare, att samtidigt både stå på den behövandes sida och på motståndarsidan, finns det ingen av kvinna född som klarar av att sköta bra. Varken hjälpen eller övervakningen blir därmed utförd som den borde.

Alldeles bortsett från det elände den här processen innebär för den enskilde så kostar administrationen av den också ohyggligt mycket av skattebetalarnas pengar. Det är till glädje för de företag som specialiserat sig på att tillhandahålla denna typ av tjänster, som glatt anlitas av myndigheterna och kan tjäna stora pengar utan nämnvärd kontroll över vad de faktiskt levererar, men för alla andra är det här systemet bara av ondo.

Mitt förslag är att man gör om hela skyddsnätet från grunden. Skrota allt vad behovsprövning heter, ge varje myndig svensk medborgare en slant i månaden som grundtrygghet. Hur mycket är något man får räkna på, och det bör väl hur som helst vara baserat på basbelopp eller liknande snarare än ett fixt belopp, men bara för att ge en uppfattning om storleksordningen så tänker jag mig någonstans kring 6-7000 kr i månaden – skattefritt förstås. Vare sig man jobbar eller slappar, vare sig man bor i slott eller koja, är det detta man får och inget mera.

En vanlig invändning när medborgarlön förs på tal är att det är en skriande orättvisa att somliga skall behöva jobba medan andra slipper. Men det är det fina i kråksången – alla får de här pengarna, även du! Vare sig man jobbar eller inte så ramlar medborgarlönen in på kontot den 25:e (eller nåt). Jobbar man så får man sin lön ovanpå grundbeloppet. Var och en kan därmed välja själv om man vill ”lata sig” – men gör man det så måste man också klara sig med väldigt lite. Vill man ha något utöver livets nödtorft, vill man bo i ett fint hus eller kunna unna sig lyxvaror, resor och annat som förgyller tillvaron, så får man jobba för det.

Så här tänker jag mig det hela:

• Varje myndig svensk medborgare över arton års ålder får medborgarlön en gång i månaden.
• Medborgarlönens storlek skall vara sådan att den kan förväntas räcka till hyran för en mindre hyreslägenhet, mat, lite kläder och inte så mycket mer; kanske någonstans kring två trettondels basbelopp. (Det motsvarar i skrivande stund 6 523 kr.)
• Om någon är helt oförmögen att sköta sin ekonomi, inte klarar sig på medborgarlönen utan behöver ytterligare hjälp för att täcka sina grundbehov, till exempel på grund av missbruksproblem, då får denne omyndigförklaras. Medborgarlönen dras då in, och samhället får gå in och ta över tills personen bedöms kapabel att ta hand om sig själv igen.
• Brottslingar som sitter i fängelse får sin medborgarlön indragen under tiden de avtjänar sitt straff. Man skall inte kunna spara ihop till stora summor medan man bor och äter på statens bekostnad och inte har några utgifter.
• Alla heltidslöner minskar med det brutto som motsvarar en medborgarlön netto. Om till exempel medborgarlönen ligger på 6 500 kr i månaden och skattesatsen på 30 procent så minskar den anställdes bruttolön med ca 9 300 kr. Dessa pengar betalar arbetsgivaren istället in till staten. Detta innebär samma slutlön för den anställde, fast en del av det kommer från staten istället, och samma utgift för arbetsgivaren.
• Vidare betalar arbetsgivaren en arbetsgivaravgift (utöver den anställdes egen medborgarlön) på omkring 1,3 medborgarlöner netto. (Det exakta beloppet får räknas på.) Av dessa skall 1,1 medborgarlöner användas för att finansiera själva systemet. Det innebär att varje heltidsanställd i praktiken försörjer 1,1 personer utöver sig själv. För att systemet skall bära sig behöver därmed knappt 48 procent av den vuxna befolkningen vara i arbete (1/2,1). Allt därutöver blir överskott. Med dagens befolkningsstruktur, med ca 8 miljoner människor över 18 år, behöver ca 3,8 miljoner jobba. I själva verket jobbar 4,5 miljoner. (Källa: AKU maj 2010, tabell 2) Arbetsgivaravgiftens storlek blir i snitt marginellt lägre än i dag, med den uppenbara skillnaden att dagens avgift är beroende av hur hög lönen är, medan denna är löneoberoende .
• De resterande 0,2 medborgarlönerna från arbetsgivaravgiften avsätts till trygghetssystem för den anställde. Ena hälften (650 kr i månaden om MBL är 6 500 kr) går till en obligatorisk inkomstförsäkring. Andra hälften går till ett obligatoriskt pensionssparande. Mer om dessa längre ner i texten (efter punktlistan).
• Många arbetsgivare har också överenskommelser med facket om att betala extra arbetsgivaravgift som avsätts till de anställdas avtalsförsäkring och avtalspension. Det får bli en sak mellan arbetsmarknadens parter vad som skall hända med det systemet efter att medborgarlön införts.
• För deltids- eller timanställda skall arbetsgivaren betala en så stor andel av medborgarlön och arbetsgivaravgift som deltidens omfattning motsvarar. En tjänst på 60 procent av heltid innebär alltså att arbetsgivaren skall betala 60 procent av en medborgarlön brutto och 60 procent av 1,3 medborgarlöner netto. Hur många timmar i månaden som skall vara gränsen för att räknas som heltid i det här sammanhanget kan diskuteras, och behöver heller inte vara konstant över tiden. Låt oss säga 160 timmar, bara för att ha sagt något. Om den genomsnittliga arbetstiden sjunker, om många väljer att i denna nya flexiblare värld byta lite lön mot fritid, så får definitionen av heltid sänkas också, så att systemet fortsätter att gå ihop ekonomiskt.
• Medborgarlönen ersätter socialbidrag, arbetslöshetsersättning, studiebidrag, bostadsbidrag, sjukpeng och inte minst pension. Denna lön är vad man får från det allmänna, varken mer eller mindre. Allt ytterligare får man själv spara ihop. (Föräldraförsäkring och barnbidrag bör dock finnas kvar.)
• Vid permanent eller långvarig sjukdom, som gör att man inte har någon möjlighet att själv tjäna några pengar, bör det finnas möjlighet att få en extra sjukpeng. Denna blir dock behovsprövad, i stil med dagens system.

Att, om man blir sjuk eller arbetslös, plötsligt tvingas gå ner från kanske 20 000 netto i månaden till 6-7000 vore naturligtvis jobbigt för vem som helst. Det är här den ovan nämnda inkomstförsäkringen kommer in. En tiondels medborgarlön pytsas alltså in som grundpremie per anställd och månad. Vill man ha en högre nivå av trygghet är det fritt fram att betala in mer pengar på egen bekostnad. Försäkringen skall finansiera sig själv, och alltså inte kräva något ytterligare tillskott från statskassan. Det får väl räknas på precis hur mycket trygghet pengarna räcker till, men eftersom detta är en solidarisk försäkring så bör man vid stort behov kunna få ut betydligt mer än de premier man själv betalat in. Detta finansieras av dem som inte behöver hela sin andel.

Viktigt är att staten garanterar att det alltid finns en sådan här försäkring att tillgå, med så rimliga villkor som möjligt, utan något svinn i form av vinster till försäkringsgivaren. Om detta sedan innebär att staten själv måste driva något ”allmännyttigt” försäkringsbolag eller om det går att lösa genom att ställa specifika krav på privata aktörer, det har jag ingen åsikt om. (Det är en marginell fråga utan nämnvärd principiell betydelse – dvs precis den typ av fråga som är det enda som skiljer de båda blocken åt, och som utmålas som liv eller död i valrörelsen.) Varje krona som försäkringstagaren pytsar in skall garantera ett visst belopp tillbaka i händelse av arbetslöshet eller sjukdom. Varje dag man tar ut ersättning minskar alltså ens saldo, vilket torde vara incitament nog att inte ta ut sjukdagar i onödan.

Ungefär samma system skall gälla för pensionerna. En tiondels medborgarlön betalas in som grundsparande per anställd och månad. Allt man vill ha därutöver till sin ålders höst, alltså utöver själva medborgarlönen och detta obligatoriska pensionssparande,  får man själv spara ihop till, men staten garanterar att det finns pensionssparanden med bra villkor. Skillnaden mot inkomstförsäkringen ovan är att pensionssparandet tillhör den enskilde. Man får alltså alltid ut så mycket som har betalats in för ens räkning, plus tillväxten. Pengarna bör dock vara låsta tills man uppnår någon viss ålder – låt oss säga 60 år. Därefter får man själv avgöra i vilken takt man vill ha utbetalningarna.

Fördelarna med ett sånt här system jämfört med i dag är många och stora:

• Med bastryggheten alltid garanterad utan vare sig skam eller krånglig byråkrati blir det lätt att ta risker, att prova sig fram och byta karriär på sin bana. Det går utmärkt att utveckla sig själv i sin egen takt, ta ett sabbatsår när man vill, eller om man föredrar det aldrig jobba mer än sporadiskt. Att våga satsa på sin idé och försöka starta ett företag blir mycket mindre dramatiskt när även egenföretagarna omfattas av skyddsnätet.
• När anställningen inte längre är enda garanten för ett värdigt liv kan anställningstryggheten minskas, till gagn för företagen som idag knappt vågar anställa någon av rädsla för att inte bli av med dem igen när sämre tider nalkas.
• Arbetskraften blir betydligt mer rörlig, det är inte alls lika dramatiskt att byta jobb. Detta ökar tillgången på specialiserad arbetskraft och gör det mycket mer sannolikt att folk hittar ett jobb de är bra på och verkligen trivs med.
• Samhället sparar enorma pengar på att inte behöva administrera behovsprövningen av bidragen. Hjälp att komma tillbaka till arbetslivet skall naturligtvis finnas att tillgå vid arbetslöshet eller sjukdom, men hjälpen skall vara frivillig och inte kopplad till den ersättning man får.
• När fast anställning inte längre är den enda, den självklara levnadsformen, med en friare och rörligare arbetsmarknad, kan tungrodda strävanden efter den utopiska fulla sysselsättningen hänföras till historien. Alla kommer inte att vilja jobba heltid hela tiden.

Faktiskt behöver det inte ens finnas något som heter heltid, utöver normen för hur många timmars jobb i månaden som skall utgöra gränsen för full arbetsgivaravgift. Man väljer själv i förhandling med arbetsgivaren hur mycket eller lite man vill jobba. Inte heller behöver det finnas något som heter pensionsålder. Man väljer själv när man vill sluta jobba och bara leva på medborgarlönen och det man har sparat ihop. Ångrar man sig och vill börja jobba igen, eller jobba lite grann, så är det fullständigt odramatiskt. I denna nya fria arbetsmarknad får facket en väldigt viktig roll, för att se till att varje enskild arbetstagare får skäliga villkor i just sin situation.

Medborgarlön har föreslagits förr i olika sammanhang, men har aldrig tagits på allvar eftersom utformningen har varit orättvis eller orealistisk. Det ovan beskrivna systemet däremot bör faktiskt kunna fungera i verkligheten, och är fullständigt rättvist då det är lika för alla. Det går säkert att slipa på en del detaljer, men ett system ungefär som detta lyckas som jag ser det kombinera två fördelar som annars oftast står i motsats till varandra: Med medborgarlön enligt ovan blir livet i Sverige samtidigt både friare och tryggare. Det kan väl rimligen inte vara annat än en god idé!
–

Inlägget redigerat 12/7-2010: Lade till obligatorisk inkomstförsäkring och pensionssparande. Sänkte arbetsgivaravgiften från 1,5 till 1,3 medborgarlöner.

–
Andra som bloggar om medborgarlön:
Robert Wensman, Isobel, Nisse Lindblom, Tommy1960, Redeyedrodskey, Waldemar Ingdahl, Göran Hådén, Cynism, Sargoth, Björn Andersson, Rosemari Södergren, Birger Schlaug, Mats Höglund

Länkar:
GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SVT, AB, AB, AB, XP, XP, VF, VF, VF,  ST, Folkrörelsen för medborgarlön

Read Full Post »

Leve skillnaderna!

Det pratas ofta, i synnerhet bland politiker, om fördelarna med mångkultur. Samtidigt går utvecklingen helt åt andra hållet när det gäller våra inhemska kulturella skillnader. Sverige blir allt mer likriktat, lokala och regionala särarter slätas ut och svenskarna går så sakteliga mot något slags rikssvenskhet. Vi är inte där än, men om utvecklingen fortsätter kommer alla svenskar att vara precis likadana, och tala likadant, från Ystad till Haparanda. Det tycker jag vore mycket synd!

Så länge man har en gemensam värdegrund – se texten om Rikets grundvalar – och så länge man inte tar dialekterna till sådana överdrifter att inte alla svenskar obehindrat kan förstå varandra, så gör lokala skillnader landet rikare både ekonomiskt och kulturellt. Det finns en gigantisk uppdämd potential i alla små halvsovande samhällen där ute i Sverige. Kultur och företagande skulle kunna blomstra, det som saknas är bara lite mer lokal självkänsla. Man behöver inte sitta och längta till Stockholm, Göteborg eller Malmö, det finns så oerhört mycket man skulle kunna göra i sitt eget närområde.

Sveriges landskap

Jag är dessutom övertygad om att vi människor trivs bättre när vi vet vilka vi är och var vi hör hemma, när vi känner en grupptillhörighet såväl lokalt som regionalt och nationellt – och för all del även över nationsgränserna. ”Hallänning, svensk, europé”, som Carl Bildt en gång uttryckte det. Här i mitt ”partiprogram” vill jag därför slå ett slag för särarterna.

Jag föreslår att detta arbete utgår från landskapen. Kanske att länen är ett mer modernt regionsbegrepp, men jag är tveksam till om den indelningen verkligen har rotat sig i folksjälen. Kläm på en genomsnittlig svensk och fråga om hennes regionala identitet, så kommer hon troligen att svara att hon är värmlänning, närking, bohuslänning, norrbottning osv. I många fall sammanfaller länsgränserna med de gamla landskapsgränserna, men i andra fall gör de det inte. I fall där det är oklart exakt var gränsen mellan landskap går så bör lokalbefolkningen själva få avgöra dragningen. (Varje kommun skall dock i sin helhet ligga i ett visst landskap.)

Det jag tänker mig är att vi, i likhet med hur kungarollen demokratiseras (se tidigare inlägg), också förnyar den gamla ärevördiga landshövdingen. Istället för att den posten skall användas som något slags halv pensionering för bedagade politiker så skall varje landskap välja sin egen landshövding i en folkomröstning. Delvis samma regler bör gälla som för monarken, det vill säga:

• landshövdingen väljs på tio år, med möjlighet att bli omvald en gång.
• folk som varit politiskt aktiva de senaste tio åren kommer inte i fråga.
• det skall gå att avsätta landshövdingen i förtid om tillräckligt många av landskapets invånare vill det.
• landshövdingen skall vara folkbokförd i landskapet i fråga under sin ämbetsperiod, och ha varit det även tidigare under minst tio år (sammanlagt, inte nödvändigtvis i sträck).

Den allra viktigaste uppgiften för landshövdingen skall vara att, som monarkens regionala representant, upprätthålla Grundvalarna i landskapet. Kungen kan inte själv ha full överblick över alla politiska beslut på lokal nivå, utan det blir landshövdingens uppgift att vara ett språkrör för rikets gemensamma värderingar och påtala överträdelser mot dem i sin region.

Vidare skall landshövdingen, förutom att representera sitt landskap i ceremoniella sammanhang, också ha som uttalad uppgift att definiera och stärka dess regionala och lokala identiteter. Hon eller han skall uppmuntra lokal kultur och lokala traditioner, motverka överdriven anpassning gentemot riksnormer och främja en stolthet över att vara skåning, dalmas, jämte.

Varje landshövding skall själv, inom ramen för sin budget, avgöra hur han bäst främjer sitt landskaps särarter. Det som skall vara fastslaget på riksnivå är målen för landshövdingauppdraget – alltså just att upprätthålla Grundvalarna och att ”definiera och stärka sitt landskaps regionala och lokala identiteter” – och inte de medel med vilka arbetet skall bedrivas. Men för att tydligare illustrera vad det är jag menar kommer här ändå några idéer om hur regionala identiteter skulle kunna stärkas:

• Etablera en regional TV-kanal för varje landskap, och gärna också lokala radiokanaler för enskilda orter eller områden i landskapen, där sådana inte redan finns.
• Gör om det nationella presstödet till att ställa tydligare krav på att publikationen skall ha en viss andel lokalt och regionalt material.
• Stöd och uppmuntra undervisning på lokala dialekter i landskapets skolor.
• Stöd och uppmuntra en större andel lokal och regional historia i historieämnet i skolorna.
• Främj tävlingsidrott landskap mot landskap, i stil med TV-pucken i ishockey. Kanske inom skolidrotten? (Detta skall naturligtvis inte ersätta klubbidrotten.)
• Instifta en språkakademi för landskapet, som fyller en liknande funktion för de lokala dialekterna som Svenska Akademien gör för svenska språket i stort. Dialektgränser följer ju inte nödvändigtvis landskapsgränser, så dessa landskapsakademier bör naturligtvis samarbeta med varandra där så är lämpligt.

Det kanske är på sin plats med en överblick över hur jag tänker mig att hela den lokala och regionala indelningen skall se ut. Kommunerna skall förstås finnas kvar. Det mesta av samhällsadministrationen sker här. Det skall också precis som i dag finnas etablerade former för samarbete mellan två eller flera kommuner i enskilda frågor, på områden som det är praktiskt att sköta gemensamt. Landstingen försvinner och ersätts alltså av landshövdingen och dennes organisation på landskapsnivå. Detta är snarare en kulturell och sammanhållande myndighet än en administrativ. Slutligen finns länsstyrelserna (dock inte med en landshövding som chef, till skillnad från i dag). På denna nivå sköts samhällsadministration som spänner över för stora områden för att vara lämpad för kommunerna att hantera. Sjukvård och kollektivtrafik är de uppenbara ansvarsområdena. Länen får av praktiska skäl, och för att hålla nere administrationen, gärna bli större än i dag, på modell av Västra Götalands län, så att Sverige delas in i bara ett halvdussin län eller så.

Den ovan beskrivna indelningen av Sverige innebär inte mer administration än dagens, och blir knappast dyrare heller. Men jag är förvissad om att den skulle få människor att känna sig betydligt mer delaktiga i sin regions utveckling och ge ett starkt ökat intresse för lokala och regionala frågor. I slutändan är jag övertygad om att detta ger ett lyckligare Sverige. Och det är precis det som är grundtanken med allting jag tar upp här i mitt ”partiprogram”!

Länkar: GP, GP, GP, DN, SvD, ST, SÖ, NWT, VK, SOU 2007:10, remissvar på SOU 2007:10

Read Full Post »

Av lag skall landet byggas

Som jag nämnde i förra texten så anser jag att det är hög tid att sätta Sveriges mest grundläggande värderingar och ställningstaganden på pränt. Mycket av det finns på olika håll, till exempel i grundlagens fyra delar: regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Sverige ansluter sig också till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som täcker in en del av det jag är ute efter. Men det behövs en specifikt svensk sådan deklaration, en kortfattad och överskådlig där allt det väsentliga är samlat på samma ställe och formulerat på ett sätt som är inspirerande och talar till vanligt folk. Jag väljer att kalla det för Rikets grundvalar. Här skall:

• slås fast det allra mest grundläggande, som att Sverige är en demokrati där all offentlig makt utgår från folket, en rättsstat där alla är lika inför lagen, en valmonarki, och att svenska är officiellt språk.
• kungöras vår uppfattning om alla människors lika värde.
• slås fast våra allmänna rättigheter, som yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet, att brottsmisstänkta skall anses oskyldiga till motsatsen har bevisats osv, och tas upp även specifikt svenska företeelser som allemansrätten.
• stadfästas vårt gemensamma ställningstagande i den svåra frågan om var demokratins gränser går. Skall det till exempel vara möjligt att avskaffa demokratin, eller några av de grundläggande rättigheterna, i en demokratisk omröstning? Och om olika rättigheter står i konflikt med varandra, som till exempel yttrandefriheten ibland tenderar att göra med respekten för andras integritet eller tro, vad gäller då? Finns det en rangordning?
• anges vilka grundläggande skyldigheter en svensk medborgare har. Det kan handla om sådant som skolplikt, att betala skatt, följa lagar, följa officella order i samband med nationella krissituationer, osv. Allmän värnplikt, om sådan skall finnas (mer om detta i en senare text), hör också hemma här. Inte minst viktig är förstås skyldigheten för varje svensk att respektera och följa just det som anges i dessa Grundvalar.
• anges vilka grundläggande skyldigheter samhället har gentemot medborgarna. Det kan handla om vilket absolut minimum av samhällsfunktioner som måste tillhandahållas med allmänna medel, om offentlighetsprincipen, och inte minst att även samhällets alla instanser måste respektera och följa dessa Grundvalar.
• slås fast var gränsen går för hur mycket makt som kan överlåtas från svenska myndigheter till högre organ som till exempel EU eller FN. Ett förslag är att det aldrig får överlåtas sådan makt att någon annan än svenska folket själva får behörighet att upphäva det som står i Grundvalarna.

Man skulle kunna säga att dessa Rikets grundvalar utgör en lista över saker som är för viktiga och centrala för att överlåta åt sittande regering och riksdag att ändra på, utan som bara kan ändras genom att själva Grundvalarna ändras i en allmän folkomröstning.

Västgötalagen

Något som är mycket väsentligt är att allt detta nedtecknas med ett starkt och näst intill poetiskt språkbruk. Grundvalarna är avsedda att vara ett inspirerande dokument, något att som svensk vara stolt över och till stora delar kunna utantill. Jämför till exempel med den amerikanska Bill of Rights. Viktigt är också att dokumentet inte blir för långt och svårt att överblicka. Det är inte tänkt att vara en heltäckande juridisk text, utan skall fånga andemeningarna. Fördjupningar, förtydliganden och juridiska tolkningar får tas fram allt eftersom behov uppstår. En hel del finns ju redan i den befintliga grundlagen, varav man väl får anta att det mesta kan förbli giltigt. Sådana längre och mer formella utläggningar är dock inget som skall belasta själva Grundvalarna.

Hur skall då Rikets grundvalar kunna vara ett levande dokument, som hela tiden motsvarar medborgarnas nuvarande värderingar? Antag att ett sådant här dokument hade tagits fram någon gång på 1800-talet, och inte förändrats sedan dess. Hur mycket hade vi nu hållit med om? Min tanke är att man var tionde år folkomröstar om dokumentet. För varje paragraf får man ange om man anser att paragrafen behöver ändras eller inte. Dessutom får man svara på frågan om det behöver införas något helt nytt i Grundvalarna. Paragrafer som mer än femtio procent vill ändra på får omarbetas, och om det finns en majoritet för att införa något nytt så får även det arbetas fram. Detta görs genom att frågan debatteras offentligt i några månader eller så, varefter ett antal alternativ till ändringen tas fram och röstas om. Alternativen att trots allt låta den tidigare texten bestå eller att helt stryka paragrafen skall alltid finnas med. Förhoppningsvis blir det efter en inkörningsperiod ganska sällan som något behöver ändras. Allra första versionen av Grundvalarna, innan det finns något att rösta om, kommer förstås att kräva mycket arbete och diskussioner att ta fram.

Ytterst ansvarig för att genomföra omröstningarna, och för att ta fram alternativ till ändringar, skall vara den sittande monarken. (Se föregående text om monarkin.) Förslagsvis placeras omröstningen initialt mitt i monarkens tioåriga ämbetsperiod. (Så småningom, om någon monark dör eller blir avsatt, kommer väl ämbetsperioderna och omröstningsintervallen att glida ur fas, men det är inget stort problem.) Kungen eller drottningen skall också vara den som har som främsta uppgift att upprätthålla dessa Rikets grundvalar och ingripa (med hjälp av en författningsdomstol) när de riskerar att överträdas. På så vis får medborgarna en direktvald ”författningsombudsman” med makt och status nog att försvara våra grundläggande rättigheter och värderingar gentemot angrepp; till exempel (vilket är alltför vanligt nu för tiden) från okunniga politiker som inte förstår effekten av sina egna lagförslag, eller från starka kommersiella intressen och deras ständiga lobbying.

En sådan här konstitution, författning, deklaration eller vad vi nu skall kalla den ger Sverige en stabil grund att stå på. Vi behöver aldrig oroa oss över att allt för stora förändringar sker allt för fort eller genomdrivs över huvudet på folket. Vi kan sluta diskutera om det ena eller andra partiet är tillräckligt demokratiskt eller har obehagliga värderingar. Skall ett parti få finnas och vara med i ett val så måste de ansluta sig till Grundvalarna. Svårare är det inte! Och detsamma gäller varje enskild svensk. Jag föreställer mig att man i en ceremoni när man blir myndig, eller när man blir medborgare om man är invandrare, svär en ed att respektera och följa Rikets grundvalar. Gör man inte det så får man helt enkelt inget medborgarskap, respektive räknas fortsatt som omyndig.

Det är naturligtvis oerhört viktigt att Rikets grundvalar verkligen slår fast våra allmänna och mest självklara värderingar och inget annat. Där får absolut inte finnas något som kan upplevas som partipolitiskt eller placerar sig på höger-vänster-skalan. Det skall inte vara något konstigt eller dramatiskt att svära att följa dem. De utgör helt enkelt det gemensamma fundament utifrån vilket vi var och en sedan efter eget huvud kan bygga vidare på vårt spretande, vildvuxna, mångfacetterade, myllrande, underbara land – utan att någonsin behöva vara rädda att hela bygget skall rasa.

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, GP, GP, GP, AB, AB, AB, AB, XP, XP, BOT, VLT, ST

Read Full Post »

En kung av folkets nåde

Stora riksvapnet

Lika bra att börja från toppen, här i mitt eget ”partiprogram”, och ge mig på själva statsskicket. Sverige är ju en monarki av födsel och ohejdad vana. På de uppåt tusen år som det har funnits ett Sverige har vi aldrig varit något annat. Traditioner är viktiga för ett lands sammanhållning och självbild. Dessutom gillar jag dem! Vi behåller alltså monarkin. Men den är i stort behov av att göras om till något som fungerar i den moderna världen. Att någon stackars Bernadotte föds till monark och får hela sitt liv stöpt i den formen, det är inte rättvist mot honom eller henne. Inte heller är det rättvist mot landet att ett av dess viktigaste ämbeten tillsätts av en genetisk slump. Anakronismen i detta är alla dessutom pinsamt medvetna om, varför monarkens roll är hårt beskuren så att han inte skall råka lägga sig i något som faktiskt betyder något. Förståeligt förstås, ur demokratisynpunkt och så där, men inte särskilt roligt, och egentligen inte mycket till monarki.

Gustav Vasa

Nej, vad vi behöver är en demokratiskt tillsatt kung eller drottning. En valmonarki, helt enkelt! Lugn, försök hålla inne gapskrattet en stund; det är inte så befängt som det låter. Vad skiljer egentligen en kung från en president? Mest det faktum att vi väljer att kalla honom för kung, plus en del pompa och ceremoniel. Presidenter kan för all del ha pompa så det räcker – se till exempel på Frankrike och USA – men på ett annat och (tycker jag) torftigare sätt. Krona, regalier, titlar, hovvakt, slott – allt det där som är så intimt förknippat med Sverige och vår långa historia, det behåller vi! Vad vore till exempel en Nobelmiddag utan kunglig glans? Det nya är bara hur vi utser den gubbe eller gumma som skall sitta på tronen. Så jättenytt är det förresten inte heller. När riket var ungt, fram tills Gustav Vasa införde arvsmonarkin, utsågs kungen genom ett val ”bland frie män”. I praktiken var det väl bara en begränsad krets av stormän som var med och valde, men principen fanns där i alla fall. Poängen är hur som helst att med en demokratiskt vald monark kan denne ges riktiga, viktiga uppgifter och inte bara vara en galjonsfigur. (Mer om detta längre ner i texten.)

Jag föreslår följande grundpelare i den nya monarkin:

• Kungen eller drottningen av Sverige väljs i en allmän folkomröstning, för en period av tio år.
• Monarken kan bli omvald en gång, kan alltså sitta maximalt två perioder, tjugo år. Jag hoppas och tror att det normala blir att sitta två perioder, att sittande kung oftast gör ett tillräckligt bra jobb för att bli omvald. Det skapar stabilitet och långsiktighet.
• Precis som nu skall monarken ta sig ett kungligt namn och ordningsnummer som regent. Ingen ”Kung Sven-Erik Jönsson” här!
• När som helst under ämbetsperioden kan monarken bli avsatt och ett nyval göras, om tillräckligt många kräver det. När perioden är så pass lång så är det viktigt med en ”nödutgång” ifall monarken visar sig vara en kretin. Hur detta skall gå till får förstås diskuteras – det är ju viktigt att nyvalsmöjligheten inte missbrukas – men som ett första förslag kan man tänka sig att det behövs en miljon namnunderskrifter.
• För att komma i fråga som monark så får man inte ha varit aktiv i, eller medlem av, något politiskt parti de senaste tio åren. Kungen skall stå helt utanför partipolitiken!
• Kungen skall vara svensk medborgare under sin ämbetsperiod, och ha varit det under minst de tio senaste åren dessförinnan.
• Det kan komma att krävas flera steg i kungavalet för att komma ner till ett hanterligt antal kandidater. Detta är förstås lösbart – hur väljer man annars presidenter? – men jag har inte funderat närmare på detaljerna.
• Valet sker i så pass god tid att den nyvalde kungen eller drottningen hinner gå som kronprins eller kronprinsessa – ”praktikant” – hos företrädaren under dennes sista år på tronen. Att vara monark är garanterat inte enkelt – Victoria till exempel har ju tränat sig för rollen hela livet – så det lär behövas en hel del upplärning.
• Som en av sina första åtgärder utser kungen en vicekung som skall hjälpa till med uppgifterna, och kan vara ställföreträdare i mindre viktiga sammanhang (lite som kronprinsessan i dag). Poängen är att denne vicekung skall tillfälligt ta över om monarken trillar av pinn innan perioden är över. Det tar ju alltid en viss tid innan ett nyval kan hållas. Samma krav vad gäller partipolitiskt oberoende etc skall ställas på vicekungen som på kungen. (Dock är vicekungen inte en del av det ”paket” man röstar på, som i t ex amerikanska presidentval, utan utses alltså efter valet.)

Viktiga uppgifter nämnde jag ovan. Jag tänker mig att monarken, förutom att representera Sverige utåt (likt vår nuvarande kung) och värna våra svenska traditioner och särarter, också skall vara den yttersta garanten av våra värderingar och det som gör oss till svenskar. Dessa rikets grundvalar – våra friheter, rättigheter och skyldigheter, vår uppfattning om rätt och fel etc – bör finnas nedtecknade i ett dokument, ett slags konstitution. Den skall inte tas fram en gång för alla och huggas i sten, utan uppdateras med jämna mellanrum i en demokratisk process. Mer om själva denna konstitution i en senare text, men tanken är att monarken skall vara den som ytterst ansvarar för dessa grundvalar och processen att uppdatera dem, och som skall påtala närhelst de hotar att överträdas, till exempel av något politiskt beslut. För att kunna inneha denna maktposition är det naturligtvis helt nödvändigt att monarken är demokratiskt vald; förändringen av kungens roll förutsätter alltså att även valmonarkin genomförs.

Det är inte omöjligt att den här förändringen skulle bli mindre i praktiken än i teorin. Hölls det en sådan här omröstning i dag så misstänker jag starkt att Carl XVI Gustaf eller Victoria skulle vinna. De har en stark förankring hos folket. Dock är jag inte så säker på att någon av dem skulle ställa upp; kungen är jag nästan säker på inte skulle göra det. Jag tror aldrig att han egentligen har gillat att vara kung, och det kommer nog inte att dröja många år innan han abdikerar till förmån för sin dotter – om då inte valmonarkin hinner införas först!

Andra som bloggar om valmonarki:
Gotiska Klubben, Under Wermlandsörnen, Svensson, Tonårsmorsa, Frida Skoglund, Tradition & Fason

Länkar: GP, GP, GP, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Berglins@SvD, SvD, E24, AB, AB, AB, AB, SDS, SDS, SVT, SVT, Facebook, NewsMill

Read Full Post »

Är blankrösten enda alternativet?

Som bekant är det valår i år. Jag vill rösta. Det har jag alltid gjort, och jag ser det som min förbannade plikt att ge mitt lilla bidrag till den demokratiska processen. Problemet är bara – vad fasen skall jag rösta på? Aldrig har det känts så svårt som i år. Att hitta något parti som på pricken motsvarar ens egna åsikter i varje fråga är förstås orimligt. Man måste alltid kompromissa lite. Men när inget parti, inget av blocken, ens är i närheten av att vara i närheten, vad gör man då?

Jag har röstat på ett eller annat borgerligt parti i varje val sedan jag fick rösträtt. Men nu, när jag har sett Alliansen vid makten i en period – nej tack. Sverige behöver inte fyra år till med dessa iskalla marknadsextremister. Att klämma åt dem som faktiskt fuskar är en sak, men att utgå från att folk är oärliga, att göra livet surt för alla som behöver hjälp bara för att komma åt det fåtal som inte förtjänar hjälpen, det är ovärdigt ett mänskligt samhälle. Och visst är ekonomin viktig, men Alliansen tycks tro att det är den som är hela målet med verksamheten, snarare än ett redskap för att nå det egentliga målet: Största möjliga lycka för största möjliga antal människor. Jag känner mig lurad, jag tycker inte alls att de har levt upp till det de gick till val på. Redan det programmet krävde en rejäl kompromiss från min sida, men Alliansens faktiska politik är långt över gränsen för vad jag kan ställa mig bakom.

Och vänstern då? Nej tack. Jag har alltid haft svårt för deras förmyndarinställning. De tror inte på den enskilda människan. Bry inte ditt huvud med där, lille vän, vi skall nog ta hand om dig. Alla skall med, vare sig man vill eller inte. Att ingen i nuvarande vänstertriumvirat har någon som helst koll på ekonomi utan skulle driva landet i botten gör ju inte saken bättre. Och de just nu så starka miljöopportunisterna ger mig kalla kårar. Vi får gärna, mycket gärna, gå mot ett miljövänligare samhälle, men det måste göras baserat på seriösa analyser av vad som faktiskt är långsiktigt hållbart, snarare än med luddiga känsloargument och trendhoppning. Lägg därtill att en obotfärdig kommunist skulle få en viktig post i en vänsterregering, så är det blocket helt enkelt inget alternativ – heller.

Det viktigaste är egentligen inte det som skiljer blocken åt, utan det som de har gemensamt. Stora delar av politiken ligger fast oavsett om vänstern eller högern får bestämma, och har därmed satts utanför demokratisk påverkan. Jag tänker då på saker som till exempel EU, där vi tydligen skall lägga oss platta för Bryssel – och vara en av de största nettobetalarna – oavsett i vilken riktning EU utvecklas och hur bristfälligt dess demokratiska styre är. Vidare har vi övervakningssamhället, där den ena förevändningen efter den andra – terrorism, kriminalitet, upphovsrätt – används för att inskränka den personliga integriteten. Vi har försvaret, som har skurits ned i decennier, med avskaffandet av värnplikten som pricken över i, tills vi nu är helt oförmögna att försvara vårt eget territorium. Att kunna visa flaggan – men inte så mycket mer – i halvhjärtade insatser på andra sidan jorden är tydligen viktigare. Vi har globaliseringen, där det framställs som fullständigt självklart att allt som överhuvudtaget är möjligt att flytta till låglöneländer faktiskt skall flyttas ut, utan några nämnvärda analyser över de långsiktiga effekterna. Vi har invandringsfrågan, där det tycks råda total politisk konsensus om att Sverige skall importera fler människor, integrera dem sämre och ställa lägre krav på anpassning än något annat land i västvärlden. Ifrågasätter man är man rasist, för något annat skäl att vara emot kan det ju omöjligt finnas.

Allra mest beklämmande av allt det som de två blocken har gemensamt är att båda sidor helt verkar sakna visioner. De har ingen inspirerande bild av det framtida Sverige de vill bygga, av hur vårt land skall bli ett bättre ställe att leva i och hur vi kan bidra till att förbättra världen som helhet. De tycks inte ha förmågan eller ens ambitionen att ge medborgarna det vi mest av allt saknar – framtidstro. Det mesta tyder på att partiernas ledande företrädare hellre hade regerat något annat land, att de varken är stolta över att vara svenskar eller ens gillar Sverige. ”Det enda ursvenska är barbariet”, som Reinfeldt sa vid något tillfälle. (Citatet är baserat på en dikt av Esaias Tegnér – ”All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt” – men helt ryckt ur sitt sammanhang.) Allt handlar bara om småaktiga justeringar av skattesatser och stimulanspaket, om detaljer i hur det lilla välstånd vi har kvar skall fördelas, och att i bästa fall bevara status quo. Var är drömmarna? Var är idéerna som för oss framåt? Var är idealen?

Sverigedemokraterna då, kanske någon undrar. Om nu inget av blocken passar, då är det väl de som är alternativet? Jo, jag har tänkt tanken, och fortsätter att fundera. I deras valplattform finns ganska mycket som jag instämmer i, och ingenting som pekar på att de skulle vara rasistiska eller ha en bristande värdegrund, som de etablerade partierna och media alltid påstår. Problemet är bara att jag inte riktigt litar på dem. Det officiella SD, vars politik jag möjligen skulle kunna ställa mig bakom, består främst av Åkesson och en kärna kring honom. Hur framgångsrikt har de mer extrema elementen rensats ut? Så svårt att få ihop företrädare som SD tycks ha – och inte att undra på, så mycket skit som de med etablissemangets goda minne får ta från den antidemokratiska extremvänstern – så kan de inte vara så nogräknade med vem de tar in. Och bland anhängarna, vars åsikter man kan se i diverse bloggar och nätdebatter, finns det mycket konstigt och direkt obehagligt folk. Dessutom finns det lite för många hål i SDs politik, där de inte tycks ha någon ståndpunkt och man alltså inte vet vad man får för sin röst. Nej, jag fortsätter att betrakta och begrunda dem, men jag är väldigt osäker på om SD är något för mig.

Så vad göra? Rösta blankt? Ja, kanske det. Blir det ingen annan röst så blir det i alla fall en blank, för då har jag åtminstone tagit ställning och inlagt en officiell protest mot den totala avsaknaden av vettiga alternativ.

Men vad jag först och främst tänker göra är att vända på processen. Istället för att bara granska varje partis politik och försöka hitta det som gör minst ont att rösta på så kommer jag med denna blogg att försöka utforma och sätta på pränt mina egna idéer och visioner om vilket Sverige jag skulle vilja se. När jag väl har tagit fram mitt eget ”partiprogram” så blir det betydligt lättare att avgöra om något existerande alternativ är nära nog för att förtjäna min röst. Kanske leder det ingen vart, men jag tror att det kan vara nyttigt att rannsaka mig själv ibland och ta reda på vad jag egentligen tycker. Och vem vet – hittar jag inget annat att rösta på, och om en eller annan hör av sig och delar mina åsikter, så kanske vi till nästa val har blivit desperata nog att starta vårt eget parti. 🙂

Till er som hittat bloggen och orkat läsa ända hit: Välkomna ombord! Spänn fast er, för nu åker vi!

Länkar: AB, AB, AB, AB, AB,  DN, DN, XP, XP, SvD, SVT

Read Full Post »