Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘välfärd’

De senaste tjugo åren eller så har våra kära folkvalda steg för steg, mer eller mindre i smyg, avvecklat Sveriges försvar. Inte bara har anslagen frusits, och därmed i praktiken sjunkit i takt med inflationen, utan löne- och materielkostnaderna har samtidigt stigit kraftigt. Dessutom har försvaret ålagts att avyttra sina egna lokaler och sedan hyra tillbaka dem till ”marknadspriser”, dvs ockerhyror, av Fortifikationsverket. Försvarets faktiska budget har på det sättet kunnat krympas utan att behöva ta politiskt ansvar för neddragningarna. Regemente efter regemente har lagts ner tills det nu knappt finns något kvar längre.

Ett av de angivna skälen för alla neddragningar har varit att det inte finns någon hotbild mot Sverige. Det må vara sant, det finns inget överhängande hot om invasion från främmande makt, och det är också rimligt att försvarets storlek anpassas efter rådande världsläge. Men ett försvar är som en försäkring, något man har för att vara förberedd om det värsta skulle hända. Man kan inte skaffa ett när det värsta redan har hänt, för då är det alldeles för sent. Att bygga upp ett försvar från grunden tar oerhört lång tid, kanske decennier. Försvarets styrka får därför aldrig, ens i de ljusaste tider, gå under den kritiska gräns varifrån det inte längre går att återta full förmåga inom rimlig tid. Precis var den gränsen går är jag inte rätt person att avgöra, men de allra flesta bedömare torde vara eniga om att vi har passerat den för länge sen.

Folk som vet vad de pratar om hävdar att det i dagsläget skulle ta uppåt 15 år att återfå den försvarsförmåga vi hade 1990. Och det finns många områden som har dragits ner så mycket att vår kompetens helt har försvunnit, och måste byggas upp från grunden med utländsk hjälp. Som om inte detta var nog så görs det inte längre några realistiska bedömningar av hotbilden. Politikerna vill inte höra något som kan rubba deras cirklar. På 90-talet, då de storskaliga nedskärningarna började, hette det att en ändrad hotbild skulle resultera i att försvarsförmågan byggdes upp igen, men det var tydligen bara munväder. Krisen i Georgien, Rysslands upprustning av sin kapacitet i Östersjön, hotande konflikter om naturtillgångarna i Arktis, USAs sviktande styrka, det kaos som kan förväntas bryta ut när världens olja på allvar börjar ta slut om något decennium eller två… Allt detta har påverkat hotbilden, men tycks inte alls påverka försvarsbesluten. Dessutom har Sverige nyligen förbundit sig att ge väpnat understöd till våra grannländer om så skulle behövas. I dag är detta bara tomma ord, vi har ingenting att bidra med.

Foto: Sgt Anna Norén, Försvarets Bildbyrå

Sista steget har tagits under den pågående mandatperioden, när det mer eller mindre utan debatt beslutats att avskaffa den hundraåriga grundbult i vårt försvar som utgjorts av värnplikten. Från och med nu skall vi ha en ren yrkesarmé, är det tänkt. Grundtanken är väl att vårt eget territorium inte behöver försvaras, så militärens enda uppgift är diverse uppdrag utomlands i FN-, EU-, och Nato-regi. Den typen av uppdrag skall ändå bara utföras av yrkessoldater, så därför blir värnplikten onödig. I botten ligger förstås också tanken att här finns pengar att spara.

Att starka krafter inom Alliansen vurmar för en Nato-anslutning är ju ingen hemlighet (även om de försöker tala väldigt tyst om det, då idén helt saknar folkligt stöd). Avvecklingen av vår förmåga att försvara oss själva är från deras sida sannolikt en långsiktig taktik för att driva oss dithän i brist på alternativ. Vänstern å sin sida har medverkat av ekonomiska skäl, ren naivitet och allmän motvilja mot försvaret, med visst halvhjärtat motstånd från socialdemokrater av den gamla, mer ansvarstagande sorten.

Krisen i Georgien härförleden förorsakade lite introspektion hos nedrustarna, och har lett till en viss, ytterst begränsad uppryckning som till exempel att ha åtminstone en nominell styrka på Gotland. Men i det långa loppet var detta bara ett litet hack i kurvan och förändrar inte kursen för försvarspolitiken.

Värdet av värnplikt

Tyvärr har det nästan helt saknats diskussioner och utredningar om problemen med en yrkesarmé, och om vilken roll värnplikten egentligen hade i samhället. När ungdomar inte längre kommer i kontakt med försvaret per automatik så försvinner en stor del av rekryteringsbasen. Kvar blir till största delen bara ”fel sort”, de som lockas av försvaret för att det är ”coolt” med vapen. Att vanliga ungdomar utan sådana tendenser har varit i majoritet har tryggat värdegrunden inom militären. Nu kommer det att krävas mycket mer aktiva insatser för att säkerställa detta och sålla bort de mest olämpliga kandidaterna. Finns det beredskap för det? Finns det pengar nog att lönevägen locka in andra än ”stridisarna” till militäryrket? Tillåt mig tvivla. Värnplikten har också varit ett bra sätt för ungdomar att få intresse för att jobba inom räddningstjänst, polis och liknande, och inte minst att frivilligt ansluta sig till hemvärnet, och det finns anledning att befara rekryteringsproblem även där framöver.

Foto: Lt Marcus Olsson, Försvarets Bildbyrå

Utöver att bemanna försvaret har värnplikten också gjort en mycket stor och ofta underskattad insats som danare av ungdomen. För väldigt många unga män (och några unga kvinnor) har lumpen varit inkörsporten i vuxenlivet, platsen där man lärt sig att ta ansvar, att jobba tillsammans med andra, träffa folk även från andra samhällsgrupper än den egna, känna delaktighet i samhället, och rent allmänt att verka i ett större sammanhang än sin egen lilla värld. Därtill kommer också alla praktiska kunskaper som ingått ”på köpet”. Ett samhälle där en stor del av befolkningen behärskar grundläggande första hjälpen och överlevnadsteknik, vet hur man skall agera i en krissituation och har lärt sig att bevara lugnet när det kniper, det är ett tryggare samhälle. Allt detta tappar vi nu.

Här i mitt ”partiprogram” vill jag därför propagera för att värnplikten återinförs. Och inte bara det, den skall dessutom börja förtjäna namnet allmän värnplikt, då alla ungdomar av båda könen skall genomgå den. Hur lång den skall vara kan diskuteras, men låt oss för att ha sagt något säga ett halvår. (Naturligtvis skall det finnas möjlighet att frivilligt förlänga tjänsten, för att till exempel fullgöra någon utbildning.) Försvarsmakten kommer förstås inte att ha bruk för så mycket folk, oavsett om det skulle ske en rejäl upprustning. ”Värn” skall förstås i en vidare mening, i betydelsen att värna samhället, inte nödvändigtvis med vapen i hand. Ungdomarna skall kunna användas till exempel i vård och omsorg. Medicinskt skolad personal finns det (med knapp nöd) tillräckligt av i vården, men de har inte tid att lägga mer än några minuter per patient. Att ha ett stort antal vanliga medmänniskor tillgängliga för att göra enklare sysslor och inte minst för att helt enkelt prata med patienterna, hålla i handen, lugna och så vidare, det vore helt ovärderligt. Det finns också mängder av andra områden inom den offentliga sektorn där ett tillskott av oskolade men villiga händer vore mycket välkommet, och där ungdomarna samtidigt både kan lära sig praktiska färdigheter och få en inblick i hur samhället fungerar.

Att pengarna inte längre räcker till den nivå av välfärd vi vill ha och har kommit att förvänta oss, det har blivit allt mer uppenbart på senare år. Allmän värnplikt är ett utmärkt sätt att lösa det problemet.

Försvarets uppgifter

Detta om värnplikten i vidare mening. Men ett av huvudskälen att ha värnplikt skall alltså även framgent vara för att det är det överlägset bästa sättet att bemanna rikets försvar. För att uppnå de numerärer som krävs för att trovärdigt försvara hela vårt vidsträckta land är det rent av det enda sättet, då det skulle bli för dyrt att anställa så många yrkessoldater. Som jag ser det skall försvarsmaktens huvuduppgifter vara dessa, i fallande prioritetsordning. (I den mån man måste göra avkall på något skall man alltså börja skära nedifrån, i det minst viktiga.)

  1. Att försvara riket
    Oavsett hur mycket vi hinner bygga upp vår styrka innan ett anfall kommer så kan vi inte förvänta oss att ensamma kunna slå tillbaka en tillräckligt stark och beslutsam angripare. Men det bör vara så kostsamt att angripa Sverige att det i de allra flesta situationer helt enkelt inte skall vara värt det. Det skall dessutom ta så pass lång tid att slå ut det svenska försvaret att (eventuell) hjälp hinner fram.
  2. Att bistå det civila samhället
    Försvaret, med sin numerär och utrustning, skall kunna bistå civila organ med sådant som t ex flyg- och sjöräddning, skallgång, hjälp vid naturkatastrofer, akuta transporter, extra sjukvård vid krissituationer, och även sådant som t ex IT-säkerhet. Väpnat bistånd till polisen vid hot mot samhället är ett kapitel för sig och behöver noga utredas och tänkas igenom.
  3. Att fostra ungdomar
    Försvaret skall genom den allmänna värnplikten varje år slussa ett försvarligt antal ungdomar in i vuxenlivet. De skall få lära sig saker som ansvar, självdisciplin, grundläggande överlevnadskunskaper och krishantering, samhällsmedvetande och inte minst de demokratiska värderingar och den etik och moral som är en helt nödvändig beståndsdel i en demokratis väpnade styrka. Samtidigt skall de ungdomar som gör sin värnplikt i försvaret utgöra en bra rekryteringsbas till inte bara yrkesmilitärens behov (utlandstjänst etc) utan också sådant som brandförsvaret, polisen och liknande.
  4. Att stödja inhemsk vapenindustri
    Försvarets materielbehov skall utgöra basmarknaden för svensk militär industri. Det är av stort intresse för rikets säkerhet att vi själva kan framställa åtminstone en försvarlig del av den materiel som krävs för vårt eget försvar. I ett stort globalt krisläge kan vi inte förvänta oss att kunna köpa vad vi behöver från andra, oavsett ingångna avtal.
  5. Att kunna ingripa internationellt
    Försvaret skall ha kapacitet att kunna delta i fredsbevarande eller fredsframtvingande insatser utomlands i samarbete med andra länder. Deltagande i sådana operationer måste alltid vara på frivillig grund och avlönat, dvs inga värnpliktiga.

Foto: Guy Toremans

Det kommer att ta lång tid och kosta mycket pengar att vända den nedåtgående spiralen och bygga upp försvaret igen till en nivå där det åtminstone klarar av de allra mest grundläggande uppgifterna. Enorma belopp har slösats bort under åren av nedläggningsvansinne och politisk toppstyrning. Men det är oerhört viktigt att detta jobb påbörjas, och att det gör det så gott som omgående. I dag står Sverige helt värnlöst. Skulle det uppstå en situation, vare sig det handlar om militärt hot eller civil katastrof, där en fungerande försvarsmakt verkligen hade behövts, då först kommer vi att inse precis hur illa det är ställt med vår beredskap. Då kommer folkets dom över den förda försvarspolitiken att bli oerhört hård. Låt oss hoppas att vi aldrig behöver hamna i det läget.

Andra som bloggar om försvaret:
Försvarsminister Tolgfors, Wiseman, Strilaren, Chefsingenjören, väpnaren, Johanne Hildebrandt, Sverige och världen, Ewa Thalén Finné, Mopsen, Tradition & Fason, Morgonsur, Lars Gyllenhaal

Länkar:
GP, GP, GP, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, XP, XP, XP, XP, HD, SDS, SDS, NWT, ST, ÖS

Annonser

Read Full Post »

I ett modernt välfärdssamhälle med ett socialt skyddsnät skall ingen behöva oroa sig över basala överlevnadsfrågor som tak över huvudet och mat för dagen. Ingen, oavsett omständigheter eller eventuell egen förskyllan, skall behöva frysa ihjäl eller svälta ihjäl på svenska gator. Detta är en självklarhet för de allra flesta. Men lika självklart tycks vara att om man faktiskt behöver hjälp för att klara sig, då skall hjälpen bara kunna fås genom att springa ett gatlopp av förnedring.

Är man arbetslös så skall man anmäla sig med mössan i hand till en helt ointresserad arbetsförmedlare. Man skall genomgå allehanda låtsasutbildningar – CV-skrivarkurs, jobbsökarkurs, personlighetsanalys – som inte fyller något som helst syfte utom att AF skall kunna visa siffror på att de gör något. Man skall söka minst X jobb i månaden vare sig man har kompetens för dem eller inte, man skall därutöver söka de jobb man blir anvisad även om de inte stämmer för fem öre med den profil man angett, man skall vara beredd att på kort varsel flytta tvärs över landet och överge den lilla trygghet man har kvar. Och självklart får man absolut inte studera på riktigt under tiden. Lyder man inte så riskerar man minskat eller helt indraget understöd. Resultatet av allt detta är att de arbetslösa blir desillusionerade och nedbrutna, och mindre kapabla att erhålla och utföra de anställningar som de faktiskt är lämpade för. Företagen å sin sida vågar inte annonsera sina lediga tjänster, eftersom de vet att de då blir helt översvämmade av meningslösa ansökningar från folk som varken vill ha eller kan utföra jobbet. Istället söker de folk internt eller ber sina anställda att rekommendera någon, med resultat att de får ett mindre urval av sökande och därmed en mindre optimal nyanställd.

Är man sjukskriven – här saknar jag personlig erfarenhet, så detta blir kortare och inte lika konkret som angående arbetslösheten ovan – så blir man ständigt misstänkliggjord, man måste bevisa om och om igen att man verkligen är sjuk, man pressas att ändå försöka jobba i alla fall deltid, man bollas från den ena instansen till den andra…

Har man oturen att dessutom bli utförsäkrad, när man suttit fast alltför länge i sin misär, då skall man för att kunna få socialbidrag finna sig i att få sin privatekonomi granskad in i minsta detalj och varenda utgift och ägodel ifrågasatt.

Den gemensamma faktorn för dessa situationer är att den myndighetsperson som är satt att hjälpa en också har som uppgift att se till att man inte fuskar och får bidrag man inte förtjänar. Den här dubbla rollen av både hjälpare och övervakare, att samtidigt både stå på den behövandes sida och på motståndarsidan, finns det ingen av kvinna född som klarar av att sköta bra. Varken hjälpen eller övervakningen blir därmed utförd som den borde.

Alldeles bortsett från det elände den här processen innebär för den enskilde så kostar administrationen av den också ohyggligt mycket av skattebetalarnas pengar. Det är till glädje för de företag som specialiserat sig på att tillhandahålla denna typ av tjänster, som glatt anlitas av myndigheterna och kan tjäna stora pengar utan nämnvärd kontroll över vad de faktiskt levererar, men för alla andra är det här systemet bara av ondo.

Mitt förslag är att man gör om hela skyddsnätet från grunden. Skrota allt vad behovsprövning heter, ge varje myndig svensk medborgare en slant i månaden som grundtrygghet. Hur mycket är något man får räkna på, och det bör väl hur som helst vara baserat på basbelopp eller liknande snarare än ett fixt belopp, men bara för att ge en uppfattning om storleksordningen så tänker jag mig någonstans kring 6-7000 kr i månaden – skattefritt förstås. Vare sig man jobbar eller slappar, vare sig man bor i slott eller koja, är det detta man får och inget mera.

En vanlig invändning när medborgarlön förs på tal är att det är en skriande orättvisa att somliga skall behöva jobba medan andra slipper. Men det är det fina i kråksången – alla får de här pengarna, även du! Vare sig man jobbar eller inte så ramlar medborgarlönen in på kontot den 25:e (eller nåt). Jobbar man så får man sin lön ovanpå grundbeloppet. Var och en kan därmed välja själv om man vill ”lata sig” – men gör man det så måste man också klara sig med väldigt lite. Vill man ha något utöver livets nödtorft, vill man bo i ett fint hus eller kunna unna sig lyxvaror, resor och annat som förgyller tillvaron, så får man jobba för det.

Så här tänker jag mig det hela:

  • Varje myndig svensk medborgare över arton års ålder får medborgarlön en gång i månaden.
  • Medborgarlönens storlek skall vara sådan att den kan förväntas räcka till hyran för en mindre hyreslägenhet, mat, lite kläder och inte så mycket mer; kanske någonstans kring två trettondels basbelopp. (Det motsvarar i skrivande stund 6 523 kr.)
  • Om någon är helt oförmögen att sköta sin ekonomi, inte klarar sig på medborgarlönen utan behöver ytterligare hjälp för att täcka sina grundbehov, till exempel på grund av missbruksproblem, då får denne omyndigförklaras. Medborgarlönen dras då in, och samhället får gå in och ta över tills personen bedöms kapabel att ta hand om sig själv igen.
  • Brottslingar som sitter i fängelse får sin medborgarlön indragen under tiden de avtjänar sitt straff. Man skall inte kunna spara ihop till stora summor medan man bor och äter på statens bekostnad och inte har några utgifter.
  • Alla heltidslöner minskar med det brutto som motsvarar en medborgarlön netto. Om till exempel medborgarlönen ligger på 6 500 kr i månaden och skattesatsen på 30 procent så minskar den anställdes bruttolön med ca 9 300 kr. Dessa pengar betalar arbetsgivaren istället in till staten. Detta innebär samma slutlön för den anställde, fast en del av det kommer från staten istället, och samma utgift för arbetsgivaren.
  • Vidare betalar arbetsgivaren en arbetsgivaravgift (utöver den anställdes egen medborgarlön) på omkring 1,3 medborgarlöner netto. (Det exakta beloppet får räknas på.) Av dessa skall 1,1 medborgarlöner användas för att finansiera själva systemet. Det innebär att varje heltidsanställd i praktiken försörjer 1,1 personer utöver sig själv. För att systemet skall bära sig behöver därmed knappt 48 procent av den vuxna befolkningen vara i arbete (1/2,1). Allt därutöver blir överskott. Med dagens befolkningsstruktur, med ca 8 miljoner människor över 18 år, behöver ca 3,8 miljoner jobba. I själva verket jobbar 4,5 miljoner. (Källa: AKU maj 2010, tabell 2) Arbetsgivaravgiftens storlek blir i snitt marginellt lägre än i dag, med den uppenbara skillnaden att dagens avgift är beroende av hur hög lönen är, medan denna är löneoberoende .
  • De resterande 0,2 medborgarlönerna från arbetsgivaravgiften avsätts till trygghetssystem för den anställde. Ena hälften (650 kr i månaden om MBL är 6 500 kr) går till en obligatorisk inkomstförsäkring. Andra hälften går till ett obligatoriskt pensionssparande. Mer om dessa längre ner i texten (efter punktlistan).
  • Många arbetsgivare har också överenskommelser med facket om att betala extra arbetsgivaravgift som avsätts till de anställdas avtalsförsäkring och avtalspension. Det får bli en sak mellan arbetsmarknadens parter vad som skall hända med det systemet efter att medborgarlön införts.
  • För deltids- eller timanställda skall arbetsgivaren betala en så stor andel av medborgarlön och arbetsgivaravgift som deltidens omfattning motsvarar. En tjänst på 60 procent av heltid innebär alltså att arbetsgivaren skall betala 60 procent av en medborgarlön brutto och 60 procent av 1,3 medborgarlöner netto. Hur många timmar i månaden som skall vara gränsen för att räknas som heltid i det här sammanhanget kan diskuteras, och behöver heller inte vara konstant över tiden. Låt oss säga 160 timmar, bara för att ha sagt något. Om den genomsnittliga arbetstiden sjunker, om många väljer att i denna nya flexiblare värld byta lite lön mot fritid, så får definitionen av heltid sänkas också, så att systemet fortsätter att gå ihop ekonomiskt.
  • Medborgarlönen ersätter socialbidrag, arbetslöshetsersättning, studiebidrag, bostadsbidrag, sjukpeng och inte minst pension. Denna lön är vad man får från det allmänna, varken mer eller mindre. Allt ytterligare får man själv spara ihop. (Föräldraförsäkring och barnbidrag bör dock finnas kvar.)
  • Vid permanent eller långvarig sjukdom, som gör att man inte har någon möjlighet att själv tjäna några pengar, bör det finnas möjlighet att få en extra sjukpeng. Denna blir dock behovsprövad, i stil med dagens system.

Att, om man blir sjuk eller arbetslös, plötsligt tvingas gå ner från kanske 20 000 netto i månaden till 6-7000 vore naturligtvis jobbigt för vem som helst. Det är här den ovan nämnda inkomstförsäkringen kommer in. En tiondels medborgarlön pytsas alltså in som grundpremie per anställd och månad. Vill man ha en högre nivå av trygghet är det fritt fram att betala in mer pengar på egen bekostnad. Försäkringen skall finansiera sig själv, och alltså inte kräva något ytterligare tillskott från statskassan. Det får väl räknas på precis hur mycket trygghet pengarna räcker till, men eftersom detta är en solidarisk försäkring så bör man vid stort behov kunna få ut betydligt mer än de premier man själv betalat in. Detta finansieras av dem som inte behöver hela sin andel.

Viktigt är att staten garanterar att det alltid finns en sådan här försäkring att tillgå, med så rimliga villkor som möjligt, utan något svinn i form av vinster till försäkringsgivaren. Om detta sedan innebär att staten själv måste driva något ”allmännyttigt” försäkringsbolag eller om det går att lösa genom att ställa specifika krav på privata aktörer, det har jag ingen åsikt om. (Det är en marginell fråga utan nämnvärd principiell betydelse – dvs precis den typ av fråga som är det enda som skiljer de båda blocken åt, och som utmålas som liv eller död i valrörelsen.) Varje krona som försäkringstagaren pytsar in skall garantera ett visst belopp tillbaka i händelse av arbetslöshet eller sjukdom. Varje dag man tar ut ersättning minskar alltså ens saldo, vilket torde vara incitament nog att inte ta ut sjukdagar i onödan.

Ungefär samma system skall gälla för pensionerna. En tiondels medborgarlön betalas in som grundsparande per anställd och månad. Allt man vill ha därutöver till sin ålders höst, alltså utöver själva medborgarlönen och detta obligatoriska pensionssparande,  får man själv spara ihop till, men staten garanterar att det finns pensionssparanden med bra villkor. Skillnaden mot inkomstförsäkringen ovan är att pensionssparandet tillhör den enskilde. Man får alltså alltid ut så mycket som har betalats in för ens räkning, plus tillväxten. Pengarna bör dock vara låsta tills man uppnår någon viss ålder – låt oss säga 60 år. Därefter får man själv avgöra i vilken takt man vill ha utbetalningarna.

Fördelarna med ett sånt här system jämfört med i dag är många och stora:

  • Med bastryggheten alltid garanterad utan vare sig skam eller krånglig byråkrati blir det lätt att ta risker, att prova sig fram och byta karriär på sin bana. Det går utmärkt att utveckla sig själv i sin egen takt, ta ett sabbatsår när man vill, eller om man föredrar det aldrig jobba mer än sporadiskt. Att våga satsa på sin idé och försöka starta ett företag blir mycket mindre dramatiskt när även egenföretagarna omfattas av skyddsnätet.
  • När anställningen inte längre är enda garanten för ett värdigt liv kan anställningstryggheten minskas, till gagn för företagen som idag knappt vågar anställa någon av rädsla för att inte bli av med dem igen när sämre tider nalkas.
  • Arbetskraften blir betydligt mer rörlig, det är inte alls lika dramatiskt att byta jobb. Detta ökar tillgången på specialiserad arbetskraft och gör det mycket mer sannolikt att folk hittar ett jobb de är bra på och verkligen trivs med.
  • Samhället sparar enorma pengar på att inte behöva administrera behovsprövningen av bidragen. Hjälp att komma tillbaka till arbetslivet skall naturligtvis finnas att tillgå vid arbetslöshet eller sjukdom, men hjälpen skall vara frivillig och inte kopplad till den ersättning man får.
  • När fast anställning inte längre är den enda, den självklara levnadsformen, med en friare och rörligare arbetsmarknad, kan tungrodda strävanden efter den utopiska fulla sysselsättningen hänföras till historien. Alla kommer inte att vilja jobba heltid hela tiden.

Faktiskt behöver det inte ens finnas något som heter heltid, utöver normen för hur många timmars jobb i månaden som skall utgöra gränsen för full arbetsgivaravgift. Man väljer själv i förhandling med arbetsgivaren hur mycket eller lite man vill jobba. Inte heller behöver det finnas något som heter pensionsålder. Man väljer själv när man vill sluta jobba och bara leva på medborgarlönen och det man har sparat ihop. Ångrar man sig och vill börja jobba igen, eller jobba lite grann, så är det fullständigt odramatiskt. I denna nya fria arbetsmarknad får facket en väldigt viktig roll, för att se till att varje enskild arbetstagare får skäliga villkor i just sin situation.

Medborgarlön har föreslagits förr i olika sammanhang, men har aldrig tagits på allvar eftersom utformningen har varit orättvis eller orealistisk. Det ovan beskrivna systemet däremot bör faktiskt kunna fungera i verkligheten, och är fullständigt rättvist då det är lika för alla. Det går säkert att slipa på en del detaljer, men ett system ungefär som detta lyckas som jag ser det kombinera två fördelar som annars oftast står i motsats till varandra: Med medborgarlön enligt ovan blir livet i Sverige samtidigt både friare och tryggare. Det kan väl rimligen inte vara annat än en god idé!

Inlägget redigerat 12/7-2010: Lade till obligatorisk inkomstförsäkring och pensionssparande. Sänkte arbetsgivaravgiften från 1,5 till 1,3 medborgarlöner.


Andra som bloggar om medborgarlön:
Robert Wensman, Isobel, Nisse Lindblom, Tommy1960, Redeyedrodskey, Waldemar Ingdahl, Göran Hådén, Cynism, Sargoth, Björn Andersson, Rosemari Södergren, Birger Schlaug, Mats Höglund

Länkar:
GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SVT, AB, AB, AB, XP, XP, VF, VF, VFST, Folkrörelsen för medborgarlön

Read Full Post »