Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘socialbidrag’

I ett modernt välfärdssamhälle med ett socialt skyddsnät skall ingen behöva oroa sig över basala överlevnadsfrågor som tak över huvudet och mat för dagen. Ingen, oavsett omständigheter eller eventuell egen förskyllan, skall behöva frysa ihjäl eller svälta ihjäl på svenska gator. Detta är en självklarhet för de allra flesta. Men lika självklart tycks vara att om man faktiskt behöver hjälp för att klara sig, då skall hjälpen bara kunna fås genom att springa ett gatlopp av förnedring.

Är man arbetslös så skall man anmäla sig med mössan i hand till en helt ointresserad arbetsförmedlare. Man skall genomgå allehanda låtsasutbildningar – CV-skrivarkurs, jobbsökarkurs, personlighetsanalys – som inte fyller något som helst syfte utom att AF skall kunna visa siffror på att de gör något. Man skall söka minst X jobb i månaden vare sig man har kompetens för dem eller inte, man skall därutöver söka de jobb man blir anvisad även om de inte stämmer för fem öre med den profil man angett, man skall vara beredd att på kort varsel flytta tvärs över landet och överge den lilla trygghet man har kvar. Och självklart får man absolut inte studera på riktigt under tiden. Lyder man inte så riskerar man minskat eller helt indraget understöd. Resultatet av allt detta är att de arbetslösa blir desillusionerade och nedbrutna, och mindre kapabla att erhålla och utföra de anställningar som de faktiskt är lämpade för. Företagen å sin sida vågar inte annonsera sina lediga tjänster, eftersom de vet att de då blir helt översvämmade av meningslösa ansökningar från folk som varken vill ha eller kan utföra jobbet. Istället söker de folk internt eller ber sina anställda att rekommendera någon, med resultat att de får ett mindre urval av sökande och därmed en mindre optimal nyanställd.

Är man sjukskriven – här saknar jag personlig erfarenhet, så detta blir kortare och inte lika konkret som angående arbetslösheten ovan – så blir man ständigt misstänkliggjord, man måste bevisa om och om igen att man verkligen är sjuk, man pressas att ändå försöka jobba i alla fall deltid, man bollas från den ena instansen till den andra…

Har man oturen att dessutom bli utförsäkrad, när man suttit fast alltför länge i sin misär, då skall man för att kunna få socialbidrag finna sig i att få sin privatekonomi granskad in i minsta detalj och varenda utgift och ägodel ifrågasatt.

Den gemensamma faktorn för dessa situationer är att den myndighetsperson som är satt att hjälpa en också har som uppgift att se till att man inte fuskar och får bidrag man inte förtjänar. Den här dubbla rollen av både hjälpare och övervakare, att samtidigt både stå på den behövandes sida och på motståndarsidan, finns det ingen av kvinna född som klarar av att sköta bra. Varken hjälpen eller övervakningen blir därmed utförd som den borde.

Alldeles bortsett från det elände den här processen innebär för den enskilde så kostar administrationen av den också ohyggligt mycket av skattebetalarnas pengar. Det är till glädje för de företag som specialiserat sig på att tillhandahålla denna typ av tjänster, som glatt anlitas av myndigheterna och kan tjäna stora pengar utan nämnvärd kontroll över vad de faktiskt levererar, men för alla andra är det här systemet bara av ondo.

Mitt förslag är att man gör om hela skyddsnätet från grunden. Skrota allt vad behovsprövning heter, ge varje myndig svensk medborgare en slant i månaden som grundtrygghet. Hur mycket är något man får räkna på, och det bör väl hur som helst vara baserat på basbelopp eller liknande snarare än ett fixt belopp, men bara för att ge en uppfattning om storleksordningen så tänker jag mig någonstans kring 6-7000 kr i månaden – skattefritt förstås. Vare sig man jobbar eller slappar, vare sig man bor i slott eller koja, är det detta man får och inget mera.

En vanlig invändning när medborgarlön förs på tal är att det är en skriande orättvisa att somliga skall behöva jobba medan andra slipper. Men det är det fina i kråksången – alla får de här pengarna, även du! Vare sig man jobbar eller inte så ramlar medborgarlönen in på kontot den 25:e (eller nåt). Jobbar man så får man sin lön ovanpå grundbeloppet. Var och en kan därmed välja själv om man vill ”lata sig” – men gör man det så måste man också klara sig med väldigt lite. Vill man ha något utöver livets nödtorft, vill man bo i ett fint hus eller kunna unna sig lyxvaror, resor och annat som förgyller tillvaron, så får man jobba för det.

Så här tänker jag mig det hela:

  • Varje myndig svensk medborgare över arton års ålder får medborgarlön en gång i månaden.
  • Medborgarlönens storlek skall vara sådan att den kan förväntas räcka till hyran för en mindre hyreslägenhet, mat, lite kläder och inte så mycket mer; kanske någonstans kring två trettondels basbelopp. (Det motsvarar i skrivande stund 6 523 kr.)
  • Om någon är helt oförmögen att sköta sin ekonomi, inte klarar sig på medborgarlönen utan behöver ytterligare hjälp för att täcka sina grundbehov, till exempel på grund av missbruksproblem, då får denne omyndigförklaras. Medborgarlönen dras då in, och samhället får gå in och ta över tills personen bedöms kapabel att ta hand om sig själv igen.
  • Brottslingar som sitter i fängelse får sin medborgarlön indragen under tiden de avtjänar sitt straff. Man skall inte kunna spara ihop till stora summor medan man bor och äter på statens bekostnad och inte har några utgifter.
  • Alla heltidslöner minskar med det brutto som motsvarar en medborgarlön netto. Om till exempel medborgarlönen ligger på 6 500 kr i månaden och skattesatsen på 30 procent så minskar den anställdes bruttolön med ca 9 300 kr. Dessa pengar betalar arbetsgivaren istället in till staten. Detta innebär samma slutlön för den anställde, fast en del av det kommer från staten istället, och samma utgift för arbetsgivaren.
  • Vidare betalar arbetsgivaren en arbetsgivaravgift (utöver den anställdes egen medborgarlön) på omkring 1,3 medborgarlöner netto. (Det exakta beloppet får räknas på.) Av dessa skall 1,1 medborgarlöner användas för att finansiera själva systemet. Det innebär att varje heltidsanställd i praktiken försörjer 1,1 personer utöver sig själv. För att systemet skall bära sig behöver därmed knappt 48 procent av den vuxna befolkningen vara i arbete (1/2,1). Allt därutöver blir överskott. Med dagens befolkningsstruktur, med ca 8 miljoner människor över 18 år, behöver ca 3,8 miljoner jobba. I själva verket jobbar 4,5 miljoner. (Källa: AKU maj 2010, tabell 2) Arbetsgivaravgiftens storlek blir i snitt marginellt lägre än i dag, med den uppenbara skillnaden att dagens avgift är beroende av hur hög lönen är, medan denna är löneoberoende .
  • De resterande 0,2 medborgarlönerna från arbetsgivaravgiften avsätts till trygghetssystem för den anställde. Ena hälften (650 kr i månaden om MBL är 6 500 kr) går till en obligatorisk inkomstförsäkring. Andra hälften går till ett obligatoriskt pensionssparande. Mer om dessa längre ner i texten (efter punktlistan).
  • Många arbetsgivare har också överenskommelser med facket om att betala extra arbetsgivaravgift som avsätts till de anställdas avtalsförsäkring och avtalspension. Det får bli en sak mellan arbetsmarknadens parter vad som skall hända med det systemet efter att medborgarlön införts.
  • För deltids- eller timanställda skall arbetsgivaren betala en så stor andel av medborgarlön och arbetsgivaravgift som deltidens omfattning motsvarar. En tjänst på 60 procent av heltid innebär alltså att arbetsgivaren skall betala 60 procent av en medborgarlön brutto och 60 procent av 1,3 medborgarlöner netto. Hur många timmar i månaden som skall vara gränsen för att räknas som heltid i det här sammanhanget kan diskuteras, och behöver heller inte vara konstant över tiden. Låt oss säga 160 timmar, bara för att ha sagt något. Om den genomsnittliga arbetstiden sjunker, om många väljer att i denna nya flexiblare värld byta lite lön mot fritid, så får definitionen av heltid sänkas också, så att systemet fortsätter att gå ihop ekonomiskt.
  • Medborgarlönen ersätter socialbidrag, arbetslöshetsersättning, studiebidrag, bostadsbidrag, sjukpeng och inte minst pension. Denna lön är vad man får från det allmänna, varken mer eller mindre. Allt ytterligare får man själv spara ihop. (Föräldraförsäkring och barnbidrag bör dock finnas kvar.)
  • Vid permanent eller långvarig sjukdom, som gör att man inte har någon möjlighet att själv tjäna några pengar, bör det finnas möjlighet att få en extra sjukpeng. Denna blir dock behovsprövad, i stil med dagens system.

Att, om man blir sjuk eller arbetslös, plötsligt tvingas gå ner från kanske 20 000 netto i månaden till 6-7000 vore naturligtvis jobbigt för vem som helst. Det är här den ovan nämnda inkomstförsäkringen kommer in. En tiondels medborgarlön pytsas alltså in som grundpremie per anställd och månad. Vill man ha en högre nivå av trygghet är det fritt fram att betala in mer pengar på egen bekostnad. Försäkringen skall finansiera sig själv, och alltså inte kräva något ytterligare tillskott från statskassan. Det får väl räknas på precis hur mycket trygghet pengarna räcker till, men eftersom detta är en solidarisk försäkring så bör man vid stort behov kunna få ut betydligt mer än de premier man själv betalat in. Detta finansieras av dem som inte behöver hela sin andel.

Viktigt är att staten garanterar att det alltid finns en sådan här försäkring att tillgå, med så rimliga villkor som möjligt, utan något svinn i form av vinster till försäkringsgivaren. Om detta sedan innebär att staten själv måste driva något ”allmännyttigt” försäkringsbolag eller om det går att lösa genom att ställa specifika krav på privata aktörer, det har jag ingen åsikt om. (Det är en marginell fråga utan nämnvärd principiell betydelse – dvs precis den typ av fråga som är det enda som skiljer de båda blocken åt, och som utmålas som liv eller död i valrörelsen.) Varje krona som försäkringstagaren pytsar in skall garantera ett visst belopp tillbaka i händelse av arbetslöshet eller sjukdom. Varje dag man tar ut ersättning minskar alltså ens saldo, vilket torde vara incitament nog att inte ta ut sjukdagar i onödan.

Ungefär samma system skall gälla för pensionerna. En tiondels medborgarlön betalas in som grundsparande per anställd och månad. Allt man vill ha därutöver till sin ålders höst, alltså utöver själva medborgarlönen och detta obligatoriska pensionssparande,  får man själv spara ihop till, men staten garanterar att det finns pensionssparanden med bra villkor. Skillnaden mot inkomstförsäkringen ovan är att pensionssparandet tillhör den enskilde. Man får alltså alltid ut så mycket som har betalats in för ens räkning, plus tillväxten. Pengarna bör dock vara låsta tills man uppnår någon viss ålder – låt oss säga 60 år. Därefter får man själv avgöra i vilken takt man vill ha utbetalningarna.

Fördelarna med ett sånt här system jämfört med i dag är många och stora:

  • Med bastryggheten alltid garanterad utan vare sig skam eller krånglig byråkrati blir det lätt att ta risker, att prova sig fram och byta karriär på sin bana. Det går utmärkt att utveckla sig själv i sin egen takt, ta ett sabbatsår när man vill, eller om man föredrar det aldrig jobba mer än sporadiskt. Att våga satsa på sin idé och försöka starta ett företag blir mycket mindre dramatiskt när även egenföretagarna omfattas av skyddsnätet.
  • När anställningen inte längre är enda garanten för ett värdigt liv kan anställningstryggheten minskas, till gagn för företagen som idag knappt vågar anställa någon av rädsla för att inte bli av med dem igen när sämre tider nalkas.
  • Arbetskraften blir betydligt mer rörlig, det är inte alls lika dramatiskt att byta jobb. Detta ökar tillgången på specialiserad arbetskraft och gör det mycket mer sannolikt att folk hittar ett jobb de är bra på och verkligen trivs med.
  • Samhället sparar enorma pengar på att inte behöva administrera behovsprövningen av bidragen. Hjälp att komma tillbaka till arbetslivet skall naturligtvis finnas att tillgå vid arbetslöshet eller sjukdom, men hjälpen skall vara frivillig och inte kopplad till den ersättning man får.
  • När fast anställning inte längre är den enda, den självklara levnadsformen, med en friare och rörligare arbetsmarknad, kan tungrodda strävanden efter den utopiska fulla sysselsättningen hänföras till historien. Alla kommer inte att vilja jobba heltid hela tiden.

Faktiskt behöver det inte ens finnas något som heter heltid, utöver normen för hur många timmars jobb i månaden som skall utgöra gränsen för full arbetsgivaravgift. Man väljer själv i förhandling med arbetsgivaren hur mycket eller lite man vill jobba. Inte heller behöver det finnas något som heter pensionsålder. Man väljer själv när man vill sluta jobba och bara leva på medborgarlönen och det man har sparat ihop. Ångrar man sig och vill börja jobba igen, eller jobba lite grann, så är det fullständigt odramatiskt. I denna nya fria arbetsmarknad får facket en väldigt viktig roll, för att se till att varje enskild arbetstagare får skäliga villkor i just sin situation.

Medborgarlön har föreslagits förr i olika sammanhang, men har aldrig tagits på allvar eftersom utformningen har varit orättvis eller orealistisk. Det ovan beskrivna systemet däremot bör faktiskt kunna fungera i verkligheten, och är fullständigt rättvist då det är lika för alla. Det går säkert att slipa på en del detaljer, men ett system ungefär som detta lyckas som jag ser det kombinera två fördelar som annars oftast står i motsats till varandra: Med medborgarlön enligt ovan blir livet i Sverige samtidigt både friare och tryggare. Det kan väl rimligen inte vara annat än en god idé!

Inlägget redigerat 12/7-2010: Lade till obligatorisk inkomstförsäkring och pensionssparande. Sänkte arbetsgivaravgiften från 1,5 till 1,3 medborgarlöner.


Andra som bloggar om medborgarlön:
Robert Wensman, Isobel, Nisse Lindblom, Tommy1960, Redeyedrodskey, Waldemar Ingdahl, Göran Hådén, Cynism, Sargoth, Björn Andersson, Rosemari Södergren, Birger Schlaug, Mats Höglund

Länkar:
GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, GP, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SVT, AB, AB, AB, XP, XP, VF, VF, VFST, Folkrörelsen för medborgarlön

Read Full Post »