Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘län’

Det pratas ofta, i synnerhet bland politiker, om fördelarna med mångkultur. Samtidigt går utvecklingen helt åt andra hållet när det gäller våra inhemska kulturella skillnader. Sverige blir allt mer likriktat, lokala och regionala särarter slätas ut och svenskarna går så sakteliga mot något slags rikssvenskhet. Vi är inte där än, men om utvecklingen fortsätter kommer alla svenskar att vara precis likadana, och tala likadant, från Ystad till Haparanda. Det tycker jag vore mycket synd!

Så länge man har en gemensam värdegrund – se texten om Rikets grundvalar – och så länge man inte tar dialekterna till sådana överdrifter att inte alla svenskar obehindrat kan förstå varandra, så gör lokala skillnader landet rikare både ekonomiskt och kulturellt. Det finns en gigantisk uppdämd potential i alla små halvsovande samhällen där ute i Sverige. Kultur och företagande skulle kunna blomstra, det som saknas är bara lite mer lokal självkänsla. Man behöver inte sitta och längta till Stockholm, Göteborg eller Malmö, det finns så oerhört mycket man skulle kunna göra i sitt eget närområde.

Sveriges landskap

Sveriges landskap

Jag är dessutom övertygad om att vi människor trivs bättre när vi vet vilka vi är och var vi hör hemma, när vi känner en grupptillhörighet såväl lokalt som regionalt och nationellt – och för all del även över nationsgränserna. ”Hallänning, svensk, europé”, som Carl Bildt en gång uttryckte det. Här i mitt ”partiprogram” vill jag därför slå ett slag för särarterna.

Jag föreslår att detta arbete utgår från landskapen. Kanske att länen är ett mer modernt regionsbegrepp, men jag är tveksam till om den indelningen verkligen har rotat sig i folksjälen. Kläm på en genomsnittlig svensk och fråga om hennes regionala identitet, så kommer hon troligen att svara att hon är värmlänning, närking, bohuslänning, norrbottning osv. I många fall sammanfaller länsgränserna med de gamla landskapsgränserna, men i andra fall gör de det inte. I fall där det är oklart exakt var gränsen mellan landskap går så bör lokalbefolkningen själva få avgöra dragningen. (Varje kommun skall dock i sin helhet ligga i ett visst landskap.)

Det jag tänker mig är att vi, i likhet med hur kungarollen demokratiseras (se tidigare inlägg), också förnyar den gamla ärevördiga landshövdingen. Istället för att den posten skall användas som något slags halv pensionering för bedagade politiker så skall varje landskap välja sin egen landshövding i en folkomröstning. Delvis samma regler bör gälla som för monarken, det vill säga:

  • landshövdingen väljs på tio år, med möjlighet att bli omvald en gång.
  • folk som varit politiskt aktiva de senaste tio åren kommer inte i fråga.
  • det skall gå att avsätta landshövdingen i förtid om tillräckligt många av landskapets invånare vill det.
  • landshövdingen skall vara folkbokförd i landskapet i fråga under sin ämbetsperiod, och ha varit det även tidigare under minst tio år (sammanlagt, inte nödvändigtvis i sträck).

Den allra viktigaste uppgiften för landshövdingen skall vara att, som monarkens regionala representant, upprätthålla Grundvalarna i landskapet. Kungen kan inte själv ha full överblick över alla politiska beslut på lokal nivå, utan det blir landshövdingens uppgift att vara ett språkrör för rikets gemensamma värderingar och påtala överträdelser mot dem i sin region.

Vidare skall landshövdingen, förutom att representera sitt landskap i ceremoniella sammanhang, också ha som uttalad uppgift att definiera och stärka dess regionala och lokala identiteter. Hon eller han skall uppmuntra lokal kultur och lokala traditioner, motverka överdriven anpassning gentemot riksnormer och främja en stolthet över att vara skåning, dalmas, jämte.

Varje landshövding skall själv, inom ramen för sin budget, avgöra hur han bäst främjer sitt landskaps särarter. Det som skall vara fastslaget på riksnivå är målen för landshövdingauppdraget – alltså just att upprätthålla Grundvalarna och att ”definiera och stärka sitt landskaps regionala och lokala identiteter” – och inte de medel med vilka arbetet skall bedrivas. Men för att tydligare illustrera vad det är jag menar kommer här ändå några idéer om hur regionala identiteter skulle kunna stärkas:

  • Etablera en regional TV-kanal för varje landskap, och gärna också lokala radiokanaler för enskilda orter eller områden i landskapen, där sådana inte redan finns.
  • Gör om det nationella presstödet till att ställa tydligare krav på att publikationen skall ha en viss andel lokalt och regionalt material.
  • Stöd och uppmuntra undervisning på lokala dialekter i landskapets skolor.
  • Stöd och uppmuntra en större andel lokal och regional historia i historieämnet i skolorna.
  • Främj tävlingsidrott landskap mot landskap, i stil med TV-pucken i ishockey. Kanske inom skolidrotten? (Detta skall naturligtvis inte ersätta klubbidrotten.)
  • Instifta en språkakademi för landskapet, som fyller en liknande funktion för de lokala dialekterna som Svenska Akademien gör för svenska språket i stort. Dialektgränser följer ju inte nödvändigtvis landskapsgränser, så dessa landskapsakademier bör naturligtvis samarbeta med varandra där så är lämpligt.

Det kanske är på sin plats med en överblick över hur jag tänker mig att hela den lokala och regionala indelningen skall se ut. Kommunerna skall förstås finnas kvar. Det mesta av samhällsadministrationen sker här. Det skall också precis som i dag finnas etablerade former för samarbete mellan två eller flera kommuner i enskilda frågor, på områden som det är praktiskt att sköta gemensamt. Landstingen försvinner och ersätts alltså av landshövdingen och dennes organisation på landskapsnivå. Detta är snarare en kulturell och sammanhållande myndighet än en administrativ. Slutligen finns länsstyrelserna (dock inte med en landshövding som chef, till skillnad från i dag). På denna nivå sköts samhällsadministration som spänner över för stora områden för att vara lämpad för kommunerna att hantera. Sjukvård och kollektivtrafik är de uppenbara ansvarsområdena. Länen får av praktiska skäl, och för att hålla nere administrationen, gärna bli större än i dag, på modell av Västra Götalands län, så att Sverige delas in i bara ett halvdussin län eller så.

Den ovan beskrivna indelningen av Sverige innebär inte mer administration än dagens, och blir knappast dyrare heller. Men jag är förvissad om att den skulle få människor att känna sig betydligt mer delaktiga i sin regions utveckling och ge ett starkt ökat intresse för lokala och regionala frågor. I slutändan är jag övertygad om att detta ger ett lyckligare Sverige. Och det är precis det som är grundtanken med allting jag tar upp här i mitt ”partiprogram”!

Länkar: GP, GP, GP, DN, SvD, ST, , NWT, VK, SOU 2007:10, remissvar på SOU 2007:10

Annonser

Read Full Post »