Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘folkvandring’

Vi lever i en ny folkvandringstid. Stora skaror människor bryter upp från sina hem, drivna av konflikter eller fattigdom, och söker sig bättre liv någon annanstans. Många kommer hit till Sverige. Om detta kan man ha olika åsikter, men fenomenet som sådant går inte att blunda för. Det sker just nu, och det har en stor inverkan. Hur det skall bemötas är därför en stor och viktig fråga. Men tyvärr är ämnet så kringgärdat av tabun och fördomar att det är snart sagt omöjligt att föra en öppen och nyanserad diskussion. Resultatet har blivit en invandringspolitik som till synes helt saknar rim och reson.  Det är enklare för politikerna att bara borra ner huvudet och köra på som tidigare än att stanna upp och fundera.

Det finns så mycket skrivet i bloggosfären nu för tiden om invandringens alla baksidor. En hel del är förstås mer eller mindre vinklad propaganda, men där finns också väldigt mycket fakta och statistik om man letar lite. Jag går därför inte in närmare på det nu. Låt oss bara konstatera att den höga invandringen till Sverige de senaste decennierna, i synnerhet den från tredje världen, visserligen för med sig en del gott, men också leder till avsevärda problem. Vi tar in fler asylinvandrare per capita än något annat land i västvärlden, och många fler än vi klarar av att ta emot på ett vettigt sätt. Det leder till arbetslöshet, enklavisering, ökande brottslighet, och självklart kostar det oerhört mycket pengar. Inget kontroversiellt så långt, eller hur?

Den förra folkvandringstiden

* * * * *

ETT POLITISKT MYSTERIUM

Så varför tar vi då emot så många invandrare? Vad är tanken bakom? Ja, ibland undrar jag om riksdagspartierna, som i den här frågan verkar så rörande eniga, ens vet själva. Flyter de kanske bara med i den sedan decennier etablerade politiken för att det är en så jobbig fråga att opponera sig i?

Jag kan bara se två tänkbara argument för den rådande invandringspolitiken, men inget av dem håller för en närmare granskning.

Argument 1: För att vi behöver arbetskraften

Det här hör man sägas ibland, men det är helt enkelt inte sant. Tanken är att eftersom vi har en åldrande befolkning så blir det allt färre i arbetsför ålder som skall försörja allt fler pensionärer, och vi behöver importera arbetskraft för att kompensera. Jag har åtminstone tre invändningar mot det resonemanget (det finns säkert ännu fler):

  • Det finns massor av arbetslösa i Sverige redan, inte minst ungdomar. Sätt dem i arbete först! Det pratas ibland om den stora arbetskraftsbrist som kommer att uppstå när ”köttberget”, 40-talisterna, går i pension. Men faktum är att hälften av dem har gått redan, utan att det gjort något nämnvärt avtryck i arbetslöshetsstatistiken. De flesta verksamheter effektiviseras och automatiseras löpande, och enklaste sättet för en arbetsgivare att trimma organisationen är att helt enkelt inte ersätta folk när de går i pension.
  • De flesta av dem vi tar in har inte någon efterfrågad kompetens. Det kom siffror nyligen som visade att 40 procent av nyanlända invandrare saknar gymnasiekompetens. En försvarlig andel är inte ens läskunniga! Och det i ett samhälle där en större och större andel av jobben kräver högskoleutbildning, där de ”lågkvalificerade” jobben flyttas till låglöneländer. Ren arbetskraftsinvandring, riktad import av personer med kompetenser som saknas inom landet, är en helt annan sak. Men då pratar vi om invandring av en mycket, mycket mindre omfattning. För övrigt är det att betrakta som något av ett misslyckande varje gång Sverige, med våra höga utbildningsambitioner och vår likaledes höga arbetslöshet, saknar kompetens inom något område. Hur svårt kan det vara att styra folk till rätt utbildningar?
  • Den allra mest uppenbara invändningen mot hög invandring för att kompensera för ålderspuckeln är att idén helt enkelt inte håller i längden. Även de personer som invandrat blir nämligen gamla så småningom. (Surprise!) Skall vi då ta in ännu fler för att mota nästa puckel? Och efter dem ännu fler och ännu fler? Enda sättet som detta kan fungera på är med en konstant hög befolkningstillväxt i evig tid. Och det förstår ju vem som helst att på en ändlig jord med ändliga resurser är det en fullständigt befängd tanke. På lång sikt behöver befolkningen snarast minska, självklart globalt men kanske även i Sverige.

Argument 2: Av solidaritet med de som är mindre lyckligt lottade än vi

Det här argumentet är inte fullt lika enkelt att avfärda. För det är klart att vi som lever i fred och välstånd bör skänka en tanke (och mer än så) till alla de som inte haft samma tur i födelselotteriet. Frågan är bara – hur hjälper vi dem bäst?

Det finns hundratals miljoner människor som lever i stor fattigdom, eller är utsatta för krig eller politisk förföljelse. Inte ens med den bästa vilja i världen kan Sverige ta emot mer än en liten bråkdel av alla som skulle vilja komma hit. Bara om samtliga länder i västvärlden öppnade gränserna på lika vid gavel som vi så skulle vi kanske kunna göra ett lite större avtryck i statistiken. Men vad vore vunnet? Förtryckarregimer kommer alltid att hitta någon att förtrycka, det ligger i sakens natur. Emigrerar alla deras nuvarande hackkycklingar så ger de sig bara på någon ny befolkningsgrupp. Och att länder med svält och fattigdom blir av med en del av befolkningen, det löser knappast deras problem mer än möjligen på mycket kort sikt. Förr eller senare måste de underliggande orsakerna lösas i ursprungsländerna. Har vi då raserat våra egna länder i ett fåfängt invandringsexperiment så finns det ingen kvar som kan hjälpa till.

Men vi kan väl åtminstone ta emot de allra värst drabbade? Även om det inte är någon långsiktig lösning för världen så löser det ju åtminstone de personernas problem? Jo, kanske det. Men saken är ju den att det inte alls är de värst drabbade som kommer hit. Bara 5,5 procent av alla invandrare som kommit till Sverige sedan 1980 är kvotflyktingar eller flyktingar enligt FN-konventionen. (Källa: Julia Caesar.) Det stora flertalet är anhöriginvandrare eller folk som ”bara” söker ett bättre liv. Och inte heller flyktingarna är de allra mest behövande, i och med att de bevisligen varit driftiga nog och förmögna nog att lyckas ta sig hit. De flesta flyktingar till Sverige kommer via smugglarligor, till vilka de har betalat hundratusentals kronor för resan.

Vidare är den svenska kontrollen av om flyktingarnas historia faktiskt är sann så gott som obefintlig, och inte heller verifieras släktskapet hos anhöriginvandrarna. För att läsa massor av sanna berättelser ur Migrationsverkets vardag, med ”borttappade” identitetshandlingar, bortslipade fingeravtryck, uppdiktade bakgrundshistorier som ”flyktingarna” köpt som en del av resepaketet av smugglarligan, och en närmast obegripligt inkompetent myndighetsutövning, besök gärna Merit Wagers intressanta men skrämmande blogg.

Nej, visst kan man tänka sig att Sverige släpper in de mest nödlidande, om än naturligtvis inte i sådana antal som dagens invandring. Men då bör vi hämta dem på plats i ursprungsländerna. Det är enda sättet att säkerställa att vi hjälper de som mest behöver det, och inte de som har ekonomi och kontakter nog att hjälpa sig själva. Men större delen av vår hjälp till världens olycksbarn bör istället ske i deras hemländer. Då kan vi hjälpa många, många fler för samma pengar, och utan att skapa problem i vårt eget samhälle på kuppen. Men till biståndspolitik återkommer jag i ett senare blogginlägg.

* * * * *

EN POLITISK KURSÄNDRING

OK, så det finns alltså inga hållbara argument för rådande invandringspolitik. Men hur skall vi då mer konkret ändra politiken? Hur skall vi komma tillrätta med de problem som massinvandringen skapat, och hur skall vi ta hand om de invandrare som redan är här? Jag har några tankar om det.

Åtgärd 1: Minska nyinvandringen drastiskt

Detta är det självklara första steget. Stäng slussportarna och dra ner störtfloden till en liten rännil. Vi behöver tid att skaffa oss en överblick över läget, se var vi står och göra upp planer för hur vi går vidare. När det väl är gjort, när vi har full kontroll över hur många invandrare vi faktiskt har tagit in (inklusive de s k ”papperslösa” som vistas här utan tillstånd och utan myndigheternas kännedom), när vi har avvisat de som enligt nuvarande regler inte skall få stanna i landet, när vi har en klar och realistisk plan för hur återstoden skall slussas in i samhället, och inte minst när vi faktiskt har klart för oss vad syftet och den långsiktiga tanken är med invandringen – då först kan vi göra en bedömning av hur många nya invandrare vi med långsiktig hållbarhet kan ta in per år, och då kan vi öppna upp inflödet lite grann igen.

Åtgärd 2: Identifiera och hantera problemhärdarna

Många av problemen som ofta associeras med invandring härrör egentligen inte från invandringen i sig. Sådant som stölder, skadegörelse, bidragsbedrägerier, missbruksproblem och liknande tenderar att uppstå i spåren av arbetslöshet och utanförskap, oavsett etnicitet. Det är bara det att invandrare har ännu svårare än infödda svenskar att hitta sin plats i samhället, och är därför överrepresenterade i statistiken. Detta löser man i första hand genom att finna jobb, studier eller annan meningsfull sysselsättning, och lösningen skiljer sig inte nämnvärt mellan infödda och invandrade. (Därmed självklart inte sagt att det är enkelt att lösa.)

Ett allvarligt problem som är mer direkt relaterat till just invandringen är den grova organiserade brottsligheten. De flesta om inte alla av de tungt beväpnade gangsterligor som de senaste åren gjort sig breda i Sverige, och kanske i synnerhet i Malmö och Göteborg, består huvudsakligen av invandrare. De har tagit med sig en våldskultur, och i vissa fall flyttat med sig existerande kriminella organisationer, från sina hemländer. Detta faktum skall vi inte ducka för, så som gärna görs i dagens överdrivet ängsliga offentliga debatt. Men även om upphovet till detta problem står att finna i invandringen så tror jag inte att det behövs någon invandringsrelaterad lösning. Vanligt polisarbete bör räcka. Kanske behöver polisen ytterligare resurser, kanske krävs det vissa justeringar i de lagar de har att arbeta med, men i slutändan handlar det ”bara” om att sätta fast de individer som ägnar sig åt sånt här, och naturligtvis i synnerhet ledarna. Viktigt är bara att, i de fall det rör sig om medborgare i andra länder, dessa gangstrar utvisas ur landet efter avtjänat straff. Jag vill i det sammanhanget också propagera för att man vid grov brottslighet skall kunna dra tillbaka ett svenskt medborgarskap om det utfärdats inom de senaste, säg, tio åren. Det förutsätter dock att ursprungslandet är villigt att ta tillbaka individen igen. (Har denne dubbelt medborgarskap så bör det inte vara något problem att dra in det svenska. Dock vill jag avskaffa hela konceptet med dubbelt medborgarskap, mer om det nedan.)

Så kommer vi till den sista kategorin av invandringsrelaterade problem. Dessa är både de mest allvarliga och samtidigt de svåraste att komma tillrätta med. Jag tänker då på de problem som ytterst bottnar i värderingar. En del undergrupper bland invandrarna har värderingar som är oförenliga med uppfattningar som vi i Sverige håller för självklara. Individer som håller fast vid dessa kan helt enkelt inte integreras i ett västerländskt samhälle. Det är egentligen inget konstigt med det. Svenska värderingar är inte världsnormen, och det hade varit mycket förvånande om alla såg på världen på samma sätt som vi, alla de som kommer hit från jordens alla hörn, med olika religioner och bakgrunder, och en del med en historia av våld, lidande och trauman bakom sig. Men även om det inte är något konstigt eller ovanligt med sådana avvikande uppfattningar, eller snarare just därför att det inte är ovanligt, så måste vi ha något sätt att hantera situationen.

Det finns till exempel religiösa extremister som anser att samhällets världsliga lagar skall underordnas religiösa trossatser. (Den största sådana gruppen i dagens Sverige är tveklöst islamisterna, som även i Sverige vill införa sharialagar baserade på Koranen istället för det existerande rättssamhället.) Detta går helt på tvärs med den för ett upplyst och rättvist samhälle så centrala landvinning som det tagit oss uppåt tusen år att fullt ut uppnå, nämligen att religion är något som helt tillhör den privata sfären och inte skall tillåtas ha någon politisk inverkan.

Vidare finns det grupper bland invandrarna som inte alls delar vår syn på jämställdhet mellan könen. Det finns folk, företrädesvis med en bakgrund i våldshärjade länder, som har en syn på våldets nytta och den starkes rätt och en total brist på respekt för lagar och ordningsmakt som passar väldigt illa i vårt fredliga land. Och inte minst finns det stora undergrupper som aktivt söker segregering, som vill bilda egna enklaver där de kan leva efter eget skön, och inte har något som helst intresse av att integreras i Sverige eller att ens lära sig språket.

Så hur löser man den här värderingsbaserade problematiken? Ja, det är som sagt allt annat än enkelt. Det är kanske frestande att drämma till med diverse tvångsåtgärder och förbud riktade mot specifika symptom: till exempel ett burkaförbud (som i Frankrike), ett minaretförbud (som i Schweiz), ett förbud mot politisk islam (som Sverigedemokraterna har föreslagit), tvångsmässig flyttning (medelst hot om indraget försörjningsstöd) av vissa invandrargrupper till andra delar av landet för att splittra enklaver…

Jag tror att detta är fel väg att gå. Man bör sträva efter generella regler som är lika för alla, och inte särlösningar för specifika grupper. Särbehandling föder bara segregering, det borde vara självklart. Detta är också ett område där jag anser att Sverigedemokraterna är helt fel ute, genom att specifikt angripa islam, som just nu råkar vara det tydligaste exemplet på problemet, istället för att försöka hitta mer allmänna problembeskrivningar och allmänna lösningar. Det är också oerhört viktigt att i det här sammanhanget betona att varje människa har rätt att bemötas som en individ, att man inte kan behandla eller bedöma folk utifrån vilken grupp de råkar tillhöra. Jag har ingen anledning att tro annat än att även Sverigedemokraterna delar den uppfattningen, men de har i min mening varit alldeles för dåliga på att klargöra detta i sina resonemang kring invandringsproblematiken.

Här är några saker som jag anser bör göras:

  1. Grundlagsskydda det sekulariserade samhället
    Skriv in i grundlagen, i samband med skrivelsen om religionsfrihet, att religion är en privatsak. Det innebär mer konkret att man har rätt att tro vad man vill och praktisera sin tro hur man vill så länge det inte påverkar andra. Men man har inte rätt att kräva att varken samhället eller någon privatperson skall anpassa sig efter ens tro. Några exempel:

    • Man kan inte kräva att skolan eller arbetsplatsen skall tillhandahålla särskild mat av religiösa skäl. Däremot är det fritt fram för skolan eller arbetsplatsen att välja att göra det, och i fall där det finns en stor andel elever/anställda som vill det så är det förmodligen en utmärkt idé.
    • Man får klä sig hur man vill i religionens namn (dvs även i burka, som ju är en het debatt för tillfället), men om kläderna hindrar att man kan sköta något jobb på normalt sätt, eller från att få någon tjänst utförd åt sig, så får man räkna med att inte få jobbet eller få utfört tjänsten, utan att man för den skull kan stämma motparten för diskriminering. Skolan är ett specialfall, då den är obligatorisk. Klädsel som hindrar att man deltar fullt ut i undervisningen, som burka, bör därför kunna förbjudas på lektionerna.
      (Och återigen, i fall där det känns påkallat står det arbetsgivare eller tjänsteinrättningar fritt att anpassa sig. Till exempel skall ingen kunna kräva separata badtider för kvinnor i badhusen, men det står enskilda badanläggningar fritt att införa det – och på orter där det finns många som önskar det skulle det förmodligen bli en god affär. Vidare skulle det, för att anknyta till en incident härifrån Göteborg för några år sedan, kunna vara en god idé för kollektivtrafiken att på orter med många sikher ta fram en turban som alternativ till kepsen i föraruniformen. Ingen skall dock kunna kräva att så görs. Polisiära och militära uniformer är specialfall och bör aldrig anpassas på detta sätt, då polis och militär måste synas stå helt fria från band till politiska, etniska eller religiösa undergrupper.)
    • Vidare har man ingen rätt att kräva att inte behöva jobba någon viss veckodag, eller att få gå ifrån av religiösa skäl vid vissa tidpunkter på dagen. Däremot står det fritt för den enskilde eller facket att förhandla fram sådana villkor med arbetsgivaren.
    • Man får bygga tempel enligt precis samma premisser som andra byggnader, dvs med hänsyn till stadsplanering, lokalmiljö, buller osv. Att det råkar gälla ett tempel för någon viss religion skall varken ge fördel eller nackdel i bygglovsansökan.
    • Och självklart skall samma villkor gälla för alla religioner. Kristendomen skall inte ges någon förtur av historiska skäl. Sverige är inget kristet land, det är ett sekulärt land.

    Vad gäller själva grundlagen och hur den bör moderniseras och få en mer aktiv roll i samhället har jag skrivit en tidigare text.

  2. Ställ krav på kunskaper i språk och samhällskunskap för medborgarskap
    För att få bli medborgare i Sverige skall man behärska svenska språket. Man behöver självklart inte vara någon Sture Allén, med jättelikt ordförråd och en total oförmåga att stava fel. (Då skulle nog även många av oss infödda få problem!) Men man måste kunna förstå och bli förstådd i alla vardagssituationer. Vidare skall man ha en grundläggande förståelse för hur svenska samhället fungerar och för en medborgares rättigheter och skyldigheter. I en övergångsperiod, för att kompensera för hur detta självklara krav har försummats de senaste decennierna, så skall även personer som blivit medborgare de senaste, säg, tio åren ha samma krav på sig. Man skall förstås inte bli av med sitt medborgarskap om man inte klarar provet, men däremot skall man då delta i obligatorisk undervisning i svenska och samhällskunskap, gratis men utan ersättning, ett visst antal timmar per vecka ända tills man uppnått ett godkänt resultat.
  3. Avskaffa dubbelt medborgarskap
    Den märkliga konstruktionen med att vara medborgare i två länder samtidigt är ett nytt påfund i Sverige. Det infördes först 2001. Många andra länder saknar denna möjlighet (till exempel Norge och Danmark), och några erkänner heller inte konstruktionens giltighet. (Fallet Dawit Isaak är ett exempel. Han är medborgare både i Sverige och i Eritrea. Mycket av bråket mellan länderna handlar om att Eritrea har låst in en svensk medborgare (och till synes slängt bort nyckeln). Men landet erkänner inte dubbla medborgarskap, och då Isaak inte har sagt upp sitt eritreanska medborgarskap anser de honom som varande helt och hållet eritrean fortfarande, och att de därmed har rätt att behandla honom som de vill. Om hur de behandlar honom finns det mycket att säga, men i själva medborgarfrågan är jag nog böjd att ge dem rätt.) Min poäng med att avskaffa dubbelt medborgarskap är att man inte skall kunna ”äta kakan och ha den kvar”. Vill man bli svensk, då skall det vara helhjärtat, då är det det man är och inget annat. De som i dag har dubbla medborgarskap skall helt enkelt tvingas välja det ena. Jag tror att detta skulle göra en del invandrare mindre benägna att sluta sig samman i etniska enklaver och mer benägna att istället försöka integrera sig i samhället. Kanske skulle det få en del att istället flytta tillbaka till sina ursprungsländer, men det vore väl i så fall också i sin ordning, om det nu är där de har sitt hjärta.
  4. Inför en trohetsed
    När man blir svensk medborgare skall man svära en ed att respektera och följa Sveriges grundläggande lagar och värderingar. Samma ceremoni bör införas även för infödda svenskar, i samband med att man blir myndig. Jag har varit inne på detta tidigare i min text om grundlagen, där jag också gick in på hur själva författningen bör vara skriven med ett inspirerande och närmast poetiskt språk. Detsamma måste förstås också gälla den ed som skall sväras. Den praktiska betydelsen av en sådan trohetsceremoni blir kanske inte så stor, men människor är ju inte bara logiska utan i hög grad känslomässiga varelser. Att skapa en högtidlighet kring medborgarskapet, att inpränta att det innebär delaktighet i en värdegemenskap och att knyta detta till medborgarens personliga hederskänsla, det kan säkert bidra till att skapa en större förståelse hos åtminstone en del om vad ett medborgarskap i Sverige innebär.
  5. Och mer då?
    Jag har inte alla svar. Även om jag har tänkt en hel del så har jag inte kommit på något universalmedel för att bryta självvald segregering. Om man hellre vill leva utanför samhället, i en grupp av sina etniska likar, vad kan samhället göra åt det? Utöver krav på svenska språket, som nämnts ovan, är det inte så mycket att göra. Folk som inte vill bli svenska borde kanske inte ha getts medborgarskap till att börja med, men hur skulle man kunna tillämpa en sådan regel i praktiken? Och har man redan fått medborgarskap, och inte missköter sig, så har man ju rätt att leva som man vill. Däremot sägs det finnas många fall där religiösa eller etniska ledare mer eller mindre tvingar sina fränder att isolera sig från det svenska. I sådana fall finns det redan lagar som kan tillämpas, plus att den nya grundlagen om det sekulära samhället bör vara till hjälp. Det gäller bara att polisen kan hitta dessa individer och bevisa deras brott, och att de sedan hindras från att utöva något vidare inflytande över sin ”flock”. Jag tror faktiskt att det kommer att visa sig att det är ganska få sådana här ledare som orsakar en stor del av den till synes självvalda segregeringen. Men att lagföra dem, att få deras kuvade offer att peka ut dem, lär bli allt annat än lätt.

Åtgärd 3: Gör skolan till integrationens motor

På lång sikt är skolan det allra viktigaste för ett väl integrerat samhälle. Det är där samhällets gemensamma normer först förmedlas, och man lär sig att fungera tillsammans med andra människor som inte nödvändigtvis är likadana som en själv. Vuxna invandrare kan vara svåra att riktigt slussa in i det svenska samhället – det där med gamla hundar, ni vet – men deras barn måste bli integrerade. Klarar vi bara det – och det är definitivt inte omöjligt – så är alla problem med immigrationen lösta inom en generation.

Skolan bör uppfylla åtminstone dessa minimikrav:

  • Vara etniskt fristående
    Ingen skola skall främst ha elever av någon viss etnisk undergrupp. Eleverna skall utgöra ett ungefärligt tvärsnitt av populationen i stort. I områden med stark etnisk slagsida kan det finnas anledning att utlokalisera barn till andra skolor än de lokala för att få en bättre spridning. (Kommunikationsmedel måste förstås tillhandahållas i sådana fall, för att inte orsaka dessa familjer extra kostnader.) Språket i skolan skall självklart vara svenska, med extra stödundervisning där så behövs.
  • Vara religiöst fristående
    Det är ytterst förståeligt att föräldrar med stark tro vill att deras barn skall dela samma tro. Men detta får skötas inom hemmets väggar. I skolan skall alla elever ges opartisk kunskap om alla religioner, för att de när de blir gamla nog skall kunna göra ett informerat val om vilken religion, om någon, de själva vill bekänna sig till. Att få göra detta fria val är en mänsklig rättighet. Det innebär bland annat att religiösa friskolor skall förbjudas.
  • Utgå från de svenska värderingarna
    Skolan skall aktivt lära ut samhällets grundläggande värden som en del av undervisningen. Vilka dessa värderingar är kan komma att ändras över tiden, i och med att de skall definieras i en återkommande demokratisk process (se min tidigare text om en levande författning), men en mycket viktig del torde vara tolerans för varandras olikheter. Så länge man delar en grundsyn om vad samhället är för något och om medborgarnas rättigheter och skyldigheter så skall mer ytliga attribut som utseende, matvanor, religiösa sedvänjor och liknande inte ha någon betydelse. Detta är ett område där infödda svenskar behöver anpassa sig till invandrare lika mycket som invandrare behöver anpassa sig till svenskar. Etniskt och religiöst homogent kommer Sverige inte att bli igen, i alla fall inte på många generationer. Det är skolan som får främsta ansvaret för att förmedla insikten att detta inte spelar någon som helst roll så länge vi har de mer grundläggande värdena gemensamt.

Det skrivs som sagt väldigt mycket om invandring i bloggosfären. Här är några intressanta inlägg:
Julia Caesar: Den svenska asyltombolan, Julia Caesar: Sverige sjunker som en sten, Stefan Stenudd: Åkesson är inte så lätt att avfärda, Merit Wager: Reinfeldt säger det självklara, Robsten: Den gordiska knuten, Jerlerup: Är Sverigedemokraterna rasister?, Sagor från livbåten: Sverigedemokraterna, Therese Borg: Islam och demokrati

Och här är några bloggar som ofta tar upp ämnet:
Andreas Johansson Heinö, Fria Nyheter, Jerlerup, Merit Wager, Mopsen, Politiskt Inkorrekt, Robsten

Och här är en del intressanta tidningsartiklar och rapporter i ämnet:
Utredning från FHS/CATS om extremism i Sverige, Sakine Madon: Sluta särbehandla!, Demirbag-Sten om segregering, FP om att invandring behövs för välfärden, DN om slöja i skolan, Sabuni om enklavisering, Åkesson om islam, Maciej Zaremba: Svensk? Var god dröj! (och missa inte länkarna till resten av Zarembas artikelserie)

Annonser

Read Full Post »