Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘demokrati’

Det pratas ofta, i synnerhet bland politiker, om fördelarna med mångkultur. Samtidigt går utvecklingen helt åt andra hållet när det gäller våra inhemska kulturella skillnader. Sverige blir allt mer likriktat, lokala och regionala särarter slätas ut och svenskarna går så sakteliga mot något slags rikssvenskhet. Vi är inte där än, men om utvecklingen fortsätter kommer alla svenskar att vara precis likadana, och tala likadant, från Ystad till Haparanda. Det tycker jag vore mycket synd!

Så länge man har en gemensam värdegrund – se texten om Rikets grundvalar – och så länge man inte tar dialekterna till sådana överdrifter att inte alla svenskar obehindrat kan förstå varandra, så gör lokala skillnader landet rikare både ekonomiskt och kulturellt. Det finns en gigantisk uppdämd potential i alla små halvsovande samhällen där ute i Sverige. Kultur och företagande skulle kunna blomstra, det som saknas är bara lite mer lokal självkänsla. Man behöver inte sitta och längta till Stockholm, Göteborg eller Malmö, det finns så oerhört mycket man skulle kunna göra i sitt eget närområde.

Sveriges landskap

Sveriges landskap

Jag är dessutom övertygad om att vi människor trivs bättre när vi vet vilka vi är och var vi hör hemma, när vi känner en grupptillhörighet såväl lokalt som regionalt och nationellt – och för all del även över nationsgränserna. ”Hallänning, svensk, europé”, som Carl Bildt en gång uttryckte det. Här i mitt ”partiprogram” vill jag därför slå ett slag för särarterna.

Jag föreslår att detta arbete utgår från landskapen. Kanske att länen är ett mer modernt regionsbegrepp, men jag är tveksam till om den indelningen verkligen har rotat sig i folksjälen. Kläm på en genomsnittlig svensk och fråga om hennes regionala identitet, så kommer hon troligen att svara att hon är värmlänning, närking, bohuslänning, norrbottning osv. I många fall sammanfaller länsgränserna med de gamla landskapsgränserna, men i andra fall gör de det inte. I fall där det är oklart exakt var gränsen mellan landskap går så bör lokalbefolkningen själva få avgöra dragningen. (Varje kommun skall dock i sin helhet ligga i ett visst landskap.)

Det jag tänker mig är att vi, i likhet med hur kungarollen demokratiseras (se tidigare inlägg), också förnyar den gamla ärevördiga landshövdingen. Istället för att den posten skall användas som något slags halv pensionering för bedagade politiker så skall varje landskap välja sin egen landshövding i en folkomröstning. Delvis samma regler bör gälla som för monarken, det vill säga:

  • landshövdingen väljs på tio år, med möjlighet att bli omvald en gång.
  • folk som varit politiskt aktiva de senaste tio åren kommer inte i fråga.
  • det skall gå att avsätta landshövdingen i förtid om tillräckligt många av landskapets invånare vill det.
  • landshövdingen skall vara folkbokförd i landskapet i fråga under sin ämbetsperiod, och ha varit det även tidigare under minst tio år (sammanlagt, inte nödvändigtvis i sträck).

Den allra viktigaste uppgiften för landshövdingen skall vara att, som monarkens regionala representant, upprätthålla Grundvalarna i landskapet. Kungen kan inte själv ha full överblick över alla politiska beslut på lokal nivå, utan det blir landshövdingens uppgift att vara ett språkrör för rikets gemensamma värderingar och påtala överträdelser mot dem i sin region.

Vidare skall landshövdingen, förutom att representera sitt landskap i ceremoniella sammanhang, också ha som uttalad uppgift att definiera och stärka dess regionala och lokala identiteter. Hon eller han skall uppmuntra lokal kultur och lokala traditioner, motverka överdriven anpassning gentemot riksnormer och främja en stolthet över att vara skåning, dalmas, jämte.

Varje landshövding skall själv, inom ramen för sin budget, avgöra hur han bäst främjer sitt landskaps särarter. Det som skall vara fastslaget på riksnivå är målen för landshövdingauppdraget – alltså just att upprätthålla Grundvalarna och att ”definiera och stärka sitt landskaps regionala och lokala identiteter” – och inte de medel med vilka arbetet skall bedrivas. Men för att tydligare illustrera vad det är jag menar kommer här ändå några idéer om hur regionala identiteter skulle kunna stärkas:

  • Etablera en regional TV-kanal för varje landskap, och gärna också lokala radiokanaler för enskilda orter eller områden i landskapen, där sådana inte redan finns.
  • Gör om det nationella presstödet till att ställa tydligare krav på att publikationen skall ha en viss andel lokalt och regionalt material.
  • Stöd och uppmuntra undervisning på lokala dialekter i landskapets skolor.
  • Stöd och uppmuntra en större andel lokal och regional historia i historieämnet i skolorna.
  • Främj tävlingsidrott landskap mot landskap, i stil med TV-pucken i ishockey. Kanske inom skolidrotten? (Detta skall naturligtvis inte ersätta klubbidrotten.)
  • Instifta en språkakademi för landskapet, som fyller en liknande funktion för de lokala dialekterna som Svenska Akademien gör för svenska språket i stort. Dialektgränser följer ju inte nödvändigtvis landskapsgränser, så dessa landskapsakademier bör naturligtvis samarbeta med varandra där så är lämpligt.

Det kanske är på sin plats med en överblick över hur jag tänker mig att hela den lokala och regionala indelningen skall se ut. Kommunerna skall förstås finnas kvar. Det mesta av samhällsadministrationen sker här. Det skall också precis som i dag finnas etablerade former för samarbete mellan två eller flera kommuner i enskilda frågor, på områden som det är praktiskt att sköta gemensamt. Landstingen försvinner och ersätts alltså av landshövdingen och dennes organisation på landskapsnivå. Detta är snarare en kulturell och sammanhållande myndighet än en administrativ. Slutligen finns länsstyrelserna (dock inte med en landshövding som chef, till skillnad från i dag). På denna nivå sköts samhällsadministration som spänner över för stora områden för att vara lämpad för kommunerna att hantera. Sjukvård och kollektivtrafik är de uppenbara ansvarsområdena. Länen får av praktiska skäl, och för att hålla nere administrationen, gärna bli större än i dag, på modell av Västra Götalands län, så att Sverige delas in i bara ett halvdussin län eller så.

Den ovan beskrivna indelningen av Sverige innebär inte mer administration än dagens, och blir knappast dyrare heller. Men jag är förvissad om att den skulle få människor att känna sig betydligt mer delaktiga i sin regions utveckling och ge ett starkt ökat intresse för lokala och regionala frågor. I slutändan är jag övertygad om att detta ger ett lyckligare Sverige. Och det är precis det som är grundtanken med allting jag tar upp här i mitt ”partiprogram”!

Länkar: GP, GP, GP, DN, SvD, ST, , NWT, VK, SOU 2007:10, remissvar på SOU 2007:10

Read Full Post »

Som jag nämnde i förra texten så anser jag att det är hög tid att sätta Sveriges mest grundläggande värderingar och ställningstaganden på pränt. Mycket av det finns på olika håll, till exempel i grundlagens fyra delar: regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Sverige ansluter sig också till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som täcker in en del av det jag är ute efter. Men det behövs en specifikt svensk sådan deklaration, en kortfattad och överskådlig där allt det väsentliga är samlat på samma ställe och formulerat på ett sätt som är inspirerande och talar till vanligt folk. Jag väljer att kalla det för Rikets grundvalar. Här skall:

  • slås fast det allra mest grundläggande, som att Sverige är en demokrati där all offentlig makt utgår från folket, en rättsstat där alla är lika inför lagen, en valmonarki, och att svenska är officiellt språk.
  • kungöras vår uppfattning om alla människors lika värde.
  • slås fast våra allmänna rättigheter, som yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet, att brottsmisstänkta skall anses oskyldiga till motsatsen har bevisats osv, och tas upp även specifikt svenska företeelser som allemansrätten.
  • stadfästas vårt gemensamma ställningstagande i den svåra frågan om var demokratins gränser går. Skall det till exempel vara möjligt att avskaffa demokratin, eller några av de grundläggande rättigheterna, i en demokratisk omröstning? Och om olika rättigheter står i konflikt med varandra, som till exempel yttrandefriheten ibland tenderar att göra med respekten för andras integritet eller tro, vad gäller då? Finns det en rangordning?
  • anges vilka grundläggande skyldigheter en svensk medborgare har. Det kan handla om sådant som skolplikt, att betala skatt, följa lagar, följa officella order i samband med nationella krissituationer, osv. Allmän värnplikt, om sådan skall finnas (mer om detta i en senare text), hör också hemma här. Inte minst viktig är förstås skyldigheten för varje svensk att respektera och följa just det som anges i dessa Grundvalar.
  • anges vilka grundläggande skyldigheter samhället har gentemot medborgarna. Det kan handla om vilket absolut minimum av samhällsfunktioner som måste tillhandahållas med allmänna medel, om offentlighetsprincipen, och inte minst att även samhällets alla instanser måste respektera och följa dessa Grundvalar.
  • slås fast var gränsen går för hur mycket makt som kan överlåtas från svenska myndigheter till högre organ som till exempel EU eller FN. Ett förslag är att det aldrig får överlåtas sådan makt att någon annan än svenska folket själva får behörighet att upphäva det som står i Grundvalarna.

Man skulle kunna säga att dessa Rikets grundvalar utgör en lista över saker som är för viktiga och centrala för att överlåta åt sittande regering och riksdag att ändra på, utan som bara kan ändras genom att själva Grundvalarna ändras i en allmän folkomröstning.

Västgötalagen

Något som är mycket väsentligt är att allt detta nedtecknas med ett starkt och näst intill poetiskt språkbruk. Grundvalarna är avsedda att vara ett inspirerande dokument, något att som svensk vara stolt över och till stora delar kunna utantill. Jämför till exempel med den amerikanska Bill of Rights. Viktigt är också att dokumentet inte blir för långt och svårt att överblicka. Det är inte tänkt att vara en heltäckande juridisk text, utan skall fånga andemeningarna. Fördjupningar, förtydliganden och juridiska tolkningar får tas fram allt eftersom behov uppstår. En hel del finns ju redan i den befintliga grundlagen, varav man väl får anta att det mesta kan förbli giltigt. Sådana längre och mer formella utläggningar är dock inget som skall belasta själva Grundvalarna.

Hur skall då Rikets grundvalar kunna vara ett levande dokument, som hela tiden motsvarar medborgarnas nuvarande värderingar? Antag att ett sådant här dokument hade tagits fram någon gång på 1800-talet, och inte förändrats sedan dess. Hur mycket hade vi nu hållit med om? Min tanke är att man var tionde år folkomröstar om dokumentet. För varje paragraf får man ange om man anser att paragrafen behöver ändras eller inte. Dessutom får man svara på frågan om det behöver införas något helt nytt i Grundvalarna. Paragrafer som mer än femtio procent vill ändra på får omarbetas, och om det finns en majoritet för att införa något nytt så får även det arbetas fram. Detta görs genom att frågan debatteras offentligt i några månader eller så, varefter ett antal alternativ till ändringen tas fram och röstas om. Alternativen att trots allt låta den tidigare texten bestå eller att helt stryka paragrafen skall alltid finnas med. Förhoppningsvis blir det efter en inkörningsperiod ganska sällan som något behöver ändras. Allra första versionen av Grundvalarna, innan det finns något att rösta om, kommer förstås att kräva mycket arbete och diskussioner att ta fram.

Ytterst ansvarig för att genomföra omröstningarna, och för att ta fram alternativ till ändringar, skall vara den sittande monarken. (Se föregående text om monarkin.) Förslagsvis placeras omröstningen initialt mitt i monarkens tioåriga ämbetsperiod. (Så småningom, om någon monark dör eller blir avsatt, kommer väl ämbetsperioderna och omröstningsintervallen att glida ur fas, men det är inget stort problem.) Kungen eller drottningen skall också vara den som har som främsta uppgift att upprätthålla dessa Rikets grundvalar och ingripa (med hjälp av en författningsdomstol) när de riskerar att överträdas. På så vis får medborgarna en direktvald ”författningsombudsman” med makt och status nog att försvara våra grundläggande rättigheter och värderingar gentemot angrepp; till exempel (vilket är alltför vanligt nu för tiden) från okunniga politiker som inte förstår effekten av sina egna lagförslag, eller från starka kommersiella intressen och deras ständiga lobbying.

En sådan här konstitution, författning, deklaration eller vad vi nu skall kalla den ger Sverige en stabil grund att stå på. Vi behöver aldrig oroa oss över att allt för stora förändringar sker allt för fort eller genomdrivs över huvudet på folket. Vi kan sluta diskutera om det ena eller andra partiet är tillräckligt demokratiskt eller har obehagliga värderingar. Skall ett parti få finnas och vara med i ett val så måste de ansluta sig till Grundvalarna. Svårare är det inte! Och detsamma gäller varje enskild svensk. Jag föreställer mig att man i en ceremoni när man blir myndig, eller när man blir medborgare om man är invandrare, svär en ed att respektera och följa Rikets grundvalar. Gör man inte det så får man helt enkelt inget medborgarskap, respektive räknas fortsatt som omyndig.

Det är naturligtvis oerhört viktigt att Rikets grundvalar verkligen slår fast våra allmänna och mest självklara värderingar och inget annat. Där får absolut inte finnas något som kan upplevas som partipolitiskt eller placerar sig på höger-vänster-skalan. Det skall inte vara något konstigt eller dramatiskt att svära att följa dem. De utgör helt enkelt det gemensamma fundament utifrån vilket vi var och en sedan efter eget huvud kan bygga vidare på vårt spretande, vildvuxna, mångfacetterade, myllrande, underbara land – utan att någonsin behöva vara rädda att hela bygget skall rasa.

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, GP, GP, GP, AB, AB, AB, AB, XP, XP, BOT, VLT, ST

Read Full Post »

Stora riksvapnet

Lika bra att börja från toppen, här i mitt eget ”partiprogram”, och ge mig på själva statsskicket. Sverige är ju en monarki av födsel och ohejdad vana. På de uppåt tusen år som det har funnits ett Sverige har vi aldrig varit något annat. Traditioner är viktiga för ett lands sammanhållning och självbild. Dessutom gillar jag dem! Vi behåller alltså monarkin. Men den är i stort behov av att göras om till något som fungerar i den moderna världen. Att någon stackars Bernadotte föds till monark och får hela sitt liv stöpt i den formen, det är inte rättvist mot honom eller henne. Inte heller är det rättvist mot landet att ett av dess viktigaste ämbeten tillsätts av en genetisk slump. Anakronismen i detta är alla dessutom pinsamt medvetna om, varför monarkens roll är hårt beskuren så att han inte skall råka lägga sig i något som faktiskt betyder något. Förståeligt förstås, ur demokratisynpunkt och så där, men inte särskilt roligt, och egentligen inte mycket till monarki.

Gustav Vasa

Nej, vad vi behöver är en demokratiskt tillsatt kung eller drottning. En valmonarki, helt enkelt! Lugn, försök hålla inne gapskrattet en stund; det är inte så befängt som det låter. Vad skiljer egentligen en kung från en president? Mest det faktum att vi väljer att kalla honom för kung, plus en del pompa och ceremoniel. Presidenter kan för all del ha pompa så det räcker – se till exempel på Frankrike och USA – men på ett annat och (tycker jag) torftigare sätt. Krona, regalier, titlar, hovvakt, slott – allt det där som är så intimt förknippat med Sverige och vår långa historia, det behåller vi! Vad vore till exempel en Nobelmiddag utan kunglig glans? Det nya är bara hur vi utser den gubbe eller gumma som skall sitta på tronen. Så jättenytt är det förresten inte heller. När riket var ungt, fram tills Gustav Vasa införde arvsmonarkin, utsågs kungen genom ett val ”bland frie män”. I praktiken var det väl bara en begränsad krets av stormän som var med och valde, men principen fanns där i alla fall. Poängen är hur som helst att med en demokratiskt vald monark kan denne ges riktiga, viktiga uppgifter och inte bara vara en galjonsfigur. (Mer om detta längre ner i texten.)

Jag föreslår följande grundpelare i den nya monarkin:

  • Kungen eller drottningen av Sverige väljs i en allmän folkomröstning, för en period av tio år.
  • Monarken kan bli omvald en gång, kan alltså sitta maximalt två perioder, tjugo år. Jag hoppas och tror att det normala blir att sitta två perioder, att sittande kung oftast gör ett tillräckligt bra jobb för att bli omvald. Det skapar stabilitet och långsiktighet.
  • Precis som nu skall monarken ta sig ett kungligt namn och ordningsnummer som regent. Ingen ”Kung Sven-Erik Jönsson” här!
  • När som helst under ämbetsperioden kan monarken bli avsatt och ett nyval göras, om tillräckligt många kräver det. När perioden är så pass lång så är det viktigt med en ”nödutgång” ifall monarken visar sig vara en kretin. Hur detta skall gå till får förstås diskuteras – det är ju viktigt att nyvalsmöjligheten inte missbrukas – men som ett första förslag kan man tänka sig att det behövs en miljon namnunderskrifter.
  • För att komma i fråga som monark så får man inte ha varit aktiv i, eller medlem av, något politiskt parti de senaste tio åren. Kungen skall stå helt utanför partipolitiken!
  • Kungen skall vara svensk medborgare under sin ämbetsperiod, och ha varit det under minst de tio senaste åren dessförinnan.
  • Det kan komma att krävas flera steg i kungavalet för att komma ner till ett hanterligt antal kandidater. Detta är förstås lösbart – hur väljer man annars presidenter? – men jag har inte funderat närmare på detaljerna.
  • Valet sker i så pass god tid att den nyvalde kungen eller drottningen hinner gå som kronprins eller kronprinsessa – ”praktikant” – hos företrädaren under dennes sista år på tronen. Att vara monark är garanterat inte enkelt – Victoria till exempel har ju tränat sig för rollen hela livet – så det lär behövas en hel del upplärning.
  • Som en av sina första åtgärder utser kungen en vicekung som skall hjälpa till med uppgifterna, och kan vara ställföreträdare i mindre viktiga sammanhang (lite som kronprinsessan i dag). Poängen är att denne vicekung skall tillfälligt ta över om monarken trillar av pinn innan perioden är över. Det tar ju alltid en viss tid innan ett nyval kan hållas. Samma krav vad gäller partipolitiskt oberoende etc skall ställas på vicekungen som på kungen. (Dock är vicekungen inte en del av det ”paket” man röstar på, som i t ex amerikanska presidentval, utan utses alltså efter valet.)

Viktiga uppgifter nämnde jag ovan. Jag tänker mig att monarken, förutom att representera Sverige utåt (likt vår nuvarande kung) och värna våra svenska traditioner och särarter, också skall vara den yttersta garanten av våra värderingar och det som gör oss till svenskar. Dessa rikets grundvalar – våra friheter, rättigheter och skyldigheter, vår uppfattning om rätt och fel etc – bör finnas nedtecknade i ett dokument, ett slags konstitution. Den skall inte tas fram en gång för alla och huggas i sten, utan uppdateras med jämna mellanrum i en demokratisk process. Mer om själva denna konstitution i en senare text, men tanken är att monarken skall vara den som ytterst ansvarar för dessa grundvalar och processen att uppdatera dem, och som skall påtala närhelst de hotar att överträdas, till exempel av något politiskt beslut. För att kunna inneha denna maktposition är det naturligtvis helt nödvändigt att monarken är demokratiskt vald; förändringen av kungens roll förutsätter alltså att även valmonarkin genomförs.

Det är inte omöjligt att den här förändringen skulle bli mindre i praktiken än i teorin. Hölls det en sådan här omröstning i dag så misstänker jag starkt att Carl XVI Gustaf eller Victoria skulle vinna. De har en stark förankring hos folket. Dock är jag inte så säker på att någon av dem skulle ställa upp; kungen är jag nästan säker på inte skulle göra det. Jag tror aldrig att han egentligen har gillat att vara kung, och det kommer nog inte att dröja många år innan han abdikerar till förmån för sin dotter – om då inte valmonarkin hinner införas först!

Andra som bloggar om valmonarki:
Gotiska Klubben, Under Wermlandsörnen, Svensson, Tonårsmorsa, Frida Skoglund, Tradition & Fason

Länkar: GP, GP, GP, DN, DN, DN, DN, DN, DN, Berglins@SvD, SvD, E24, AB, AB, AB, AB, SDS, SDS, SVT, SVT, Facebook, NewsMill

Read Full Post »

Som bekant är det valår i år. Jag vill rösta. Det har jag alltid gjort, och jag ser det som min förbannade plikt att ge mitt lilla bidrag till den demokratiska processen. Problemet är bara – vad fasen skall jag rösta på? Aldrig har det känts så svårt som i år. Att hitta något parti som på pricken motsvarar ens egna åsikter i varje fråga är förstås orimligt. Man måste alltid kompromissa lite. Men när inget parti, inget av blocken, ens är i närheten av att vara i närheten, vad gör man då?

Jag har röstat på ett eller annat borgerligt parti i varje val sedan jag fick rösträtt. Men nu, när jag har sett Alliansen vid makten i en period – nej tack. Sverige behöver inte fyra år till med dessa iskalla marknadsextremister. Att klämma åt dem som faktiskt fuskar är en sak, men att utgå från att folk är oärliga, att göra livet surt för alla som behöver hjälp bara för att komma åt det fåtal som inte förtjänar hjälpen, det är ovärdigt ett mänskligt samhälle. Och visst är ekonomin viktig, men Alliansen tycks tro att det är den som är hela målet med verksamheten, snarare än ett redskap för att nå det egentliga målet: Största möjliga lycka för största möjliga antal människor. Jag känner mig lurad, jag tycker inte alls att de har levt upp till det de gick till val på. Redan det programmet krävde en rejäl kompromiss från min sida, men Alliansens faktiska politik är långt över gränsen för vad jag kan ställa mig bakom.

Och vänstern då? Nej tack. Jag har alltid haft svårt för deras förmyndarinställning. De tror inte på den enskilda människan. Bry inte ditt huvud med där, lille vän, vi skall nog ta hand om dig. Alla skall med, vare sig man vill eller inte. Att ingen i nuvarande vänstertriumvirat har någon som helst koll på ekonomi utan skulle driva landet i botten gör ju inte saken bättre. Och de just nu så starka miljöopportunisterna ger mig kalla kårar. Vi får gärna, mycket gärna, gå mot ett miljövänligare samhälle, men det måste göras baserat på seriösa analyser av vad som faktiskt är långsiktigt hållbart, snarare än med luddiga känsloargument och trendhoppning. Lägg därtill att en obotfärdig kommunist skulle få en viktig post i en vänsterregering, så är det blocket helt enkelt inget alternativ – heller.

Det viktigaste är egentligen inte det som skiljer blocken åt, utan det som de har gemensamt. Stora delar av politiken ligger fast oavsett om vänstern eller högern får bestämma, och har därmed satts utanför demokratisk påverkan. Jag tänker då på saker som till exempel EU, där vi tydligen skall lägga oss platta för Bryssel – och vara en av de största nettobetalarna – oavsett i vilken riktning EU utvecklas och hur bristfälligt dess demokratiska styre är. Vidare har vi övervakningssamhället, där den ena förevändningen efter den andra – terrorism, kriminalitet, upphovsrätt – används för att inskränka den personliga integriteten. Vi har försvaret, som har skurits ned i decennier, med avskaffandet av värnplikten som pricken över i, tills vi nu är helt oförmögna att försvara vårt eget territorium. Att kunna visa flaggan – men inte så mycket mer – i halvhjärtade insatser på andra sidan jorden är tydligen viktigare. Vi har globaliseringen, där det framställs som fullständigt självklart att allt som överhuvudtaget är möjligt att flytta till låglöneländer faktiskt skall flyttas ut, utan några nämnvärda analyser över de långsiktiga effekterna. Vi har invandringsfrågan, där det tycks råda total politisk konsensus om att Sverige skall importera fler människor, integrera dem sämre och ställa lägre krav på anpassning än något annat land i västvärlden. Ifrågasätter man är man rasist, för något annat skäl att vara emot kan det ju omöjligt finnas.

Allra mest beklämmande av allt det som de två blocken har gemensamt är att båda sidor helt verkar sakna visioner. De har ingen inspirerande bild av det framtida Sverige de vill bygga, av hur vårt land skall bli ett bättre ställe att leva i och hur vi kan bidra till att förbättra världen som helhet. De tycks inte ha förmågan eller ens ambitionen att ge medborgarna det vi mest av allt saknar – framtidstro. Det mesta tyder på att partiernas ledande företrädare hellre hade regerat något annat land, att de varken är stolta över att vara svenskar eller ens gillar Sverige. ”Det enda ursvenska är barbariet”, som Reinfeldt sa vid något tillfälle. (Citatet är baserat på en dikt av Esaias Tegnér – ”All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt” – men helt ryckt ur sitt sammanhang.) Allt handlar bara om småaktiga justeringar av skattesatser och stimulanspaket, om detaljer i hur det lilla välstånd vi har kvar skall fördelas, och att i bästa fall bevara status quo. Var är drömmarna? Var är idéerna som för oss framåt? Var är idealen?

Sverigedemokraterna då, kanske någon undrar. Om nu inget av blocken passar, då är det väl de som är alternativet? Jo, jag har tänkt tanken, och fortsätter att fundera. I deras valplattform finns ganska mycket som jag instämmer i, och ingenting som pekar på att de skulle vara rasistiska eller ha en bristande värdegrund, som de etablerade partierna och media alltid påstår. Problemet är bara att jag inte riktigt litar på dem. Det officiella SD, vars politik jag möjligen skulle kunna ställa mig bakom, består främst av Åkesson och en kärna kring honom. Hur framgångsrikt har de mer extrema elementen rensats ut? Så svårt att få ihop företrädare som SD tycks ha – och inte att undra på, så mycket skit som de med etablissemangets goda minne får ta från den antidemokratiska extremvänstern – så kan de inte vara så nogräknade med vem de tar in. Och bland anhängarna, vars åsikter man kan se i diverse bloggar och nätdebatter, finns det mycket konstigt och direkt obehagligt folk. Dessutom finns det lite för många hål i SDs politik, där de inte tycks ha någon ståndpunkt och man alltså inte vet vad man får för sin röst. Nej, jag fortsätter att betrakta och begrunda dem, men jag är väldigt osäker på om SD är något för mig.

Så vad göra? Rösta blankt? Ja, kanske det. Blir det ingen annan röst så blir det i alla fall en blank, för då har jag åtminstone tagit ställning och inlagt en officiell protest mot den totala avsaknaden av vettiga alternativ.

Men vad jag först och främst tänker göra är att vända på processen. Istället för att bara granska varje partis politik och försöka hitta det som gör minst ont att rösta på så kommer jag med denna blogg att försöka utforma och sätta på pränt mina egna idéer och visioner om vilket Sverige jag skulle vilja se. När jag väl har tagit fram mitt eget ”partiprogram” så blir det betydligt lättare att avgöra om något existerande alternativ är nära nog för att förtjäna min röst. Kanske leder det ingen vart, men jag tror att det kan vara nyttigt att rannsaka mig själv ibland och ta reda på vad jag egentligen tycker. Och vem vet – hittar jag inget annat att rösta på, och om en eller annan hör av sig och delar mina åsikter, så kanske vi till nästa val har blivit desperata nog att starta vårt eget parti. 🙂

Till er som hittat bloggen och orkat läsa ända hit: Välkomna ombord! Spänn fast er, för nu åker vi!

Länkar: AB, AB, AB, AB, ABDN, DN, XP, XP, SvD, SVT

Read Full Post »