De senaste tjugo åren eller så har våra kära folkvalda steg för steg, mer eller mindre i smyg, avvecklat Sveriges försvar. Inte bara har anslagen frusits, och därmed i praktiken sjunkit i takt med inflationen, utan löne- och materielkostnaderna har samtidigt stigit kraftigt. Dessutom har försvaret ålagts att avyttra sina egna lokaler och sedan hyra tillbaka dem till “marknadspriser”, dvs ockerhyror, av Fortifikationsverket. Försvarets faktiska budget har på det sättet kunnat krympas utan att behöva ta politiskt ansvar för neddragningarna. Regemente efter regemente har lagts ner tills det nu knappt finns något kvar längre.
Ett av de angivna skälen för alla neddragningar har varit att det inte finns någon hotbild mot Sverige. Det må vara sant, det finns inget överhängande hot om invasion från främmande makt, och det är också rimligt att försvarets storlek anpassas efter rådande världsläge. Men ett försvar är som en försäkring, något man har för att vara förberedd om det värsta skulle hända. Man kan inte skaffa ett när det värsta redan har hänt, för då är det alldeles för sent. Att bygga upp ett försvar från grunden tar oerhört lång tid, kanske decennier. Försvarets styrka får därför aldrig, ens i de ljusaste tider, gå under den kritiska gräns varifrån det inte längre går att återta full förmåga inom rimlig tid. Precis var den gränsen går är jag inte rätt person att avgöra, men de allra flesta bedömare torde vara eniga om att vi har passerat den för länge sen.
Folk som vet vad de pratar om hävdar att det i dagsläget skulle ta uppåt 15 år att återfå den försvarsförmåga vi hade 1990. Och det finns många områden som har dragits ner så mycket att vår kompetens helt har försvunnit, och måste byggas upp från grunden med utländsk hjälp. Som om inte detta var nog så görs det inte längre några realistiska bedömningar av hotbilden. Politikerna vill inte höra något som kan rubba deras cirklar. På 90-talet, då de storskaliga nedskärningarna började, hette det att en ändrad hotbild skulle resultera i att försvarsförmågan byggdes upp igen, men det var tydligen bara munväder. Krisen i Georgien, Rysslands upprustning av sin kapacitet i Östersjön, hotande konflikter om naturtillgångarna i Arktis, USAs sviktande styrka, det kaos som kan förväntas bryta ut när världens olja på allvar börjar ta slut om något decennium eller två… Allt detta har påverkat hotbilden, men tycks inte alls påverka försvarsbesluten. Dessutom har Sverige nyligen förbundit sig att ge väpnat understöd till våra grannländer om så skulle behövas. I dag är detta bara tomma ord, vi har ingenting att bidra med.
Foto: Sgt Anna Norén, Försvarets Bildbyrå
Sista steget har tagits under den pågående mandatperioden, när det mer eller mindre utan debatt beslutats att avskaffa den hundraåriga grundbult i vårt försvar som utgjorts av värnplikten. Från och med nu skall vi ha en ren yrkesarmé, är det tänkt. Grundtanken är väl att vårt eget territorium inte behöver försvaras, så militärens enda uppgift är diverse uppdrag utomlands i FN-, EU-, och Nato-regi. Den typen av uppdrag skall ändå bara utföras av yrkessoldater, så därför blir värnplikten onödig. I botten ligger förstås också tanken att här finns pengar att spara.
Att starka krafter inom Alliansen vurmar för en Nato-anslutning är ju ingen hemlighet (även om de försöker tala väldigt tyst om det, då idén helt saknar folkligt stöd). Avvecklingen av vår förmåga att försvara oss själva är från deras sida sannolikt en långsiktig taktik för att driva oss dithän i brist på alternativ. Vänstern å sin sida har medverkat av ekonomiska skäl, ren naivitet och allmän motvilja mot försvaret, med visst halvhjärtat motstånd från socialdemokrater av den gamla, mer ansvarstagande sorten.
Krisen i Georgien härförleden förorsakade lite introspektion hos nedrustarna, och har lett till en viss, ytterst begränsad uppryckning som till exempel att ha åtminstone en nominell styrka på Gotland. Men i det långa loppet var detta bara ett litet hack i kurvan och förändrar inte kursen för försvarspolitiken.
Värdet av värnplikt
Tyvärr har det nästan helt saknats diskussioner och utredningar om problemen med en yrkesarmé, och om vilken roll värnplikten egentligen hade i samhället. När ungdomar inte längre kommer i kontakt med försvaret per automatik så försvinner en stor del av rekryteringsbasen. Kvar blir till största delen bara “fel sort”, de som lockas av försvaret för att det är “coolt” med vapen. Att vanliga ungdomar utan sådana tendenser har varit i majoritet har tryggat värdegrunden inom militären. Nu kommer det att krävas mycket mer aktiva insatser för att säkerställa detta och sålla bort de mest olämpliga kandidaterna. Finns det beredskap för det? Finns det pengar nog att lönevägen locka in andra än “stridisarna” till militäryrket? Tillåt mig tvivla. Värnplikten har också varit ett bra sätt för ungdomar att få intresse för att jobba inom räddningstjänst, polis och liknande, och inte minst att frivilligt ansluta sig till hemvärnet, och det finns anledning att befara rekryteringsproblem även där framöver.
Foto: Lt Marcus Olsson, Försvarets Bildbyrå
Utöver att bemanna försvaret har värnplikten också gjort en mycket stor och ofta underskattad insats som danare av ungdomen. För väldigt många unga män (och några unga kvinnor) har lumpen varit inkörsporten i vuxenlivet, platsen där man lärt sig att ta ansvar, att jobba tillsammans med andra, träffa folk även från andra samhällsgrupper än den egna, känna delaktighet i samhället, och rent allmänt att verka i ett större sammanhang än sin egen lilla värld. Därtill kommer också alla praktiska kunskaper som ingått “på köpet”. Ett samhälle där en stor del av befolkningen behärskar grundläggande första hjälpen och överlevnadsteknik, vet hur man skall agera i en krissituation och har lärt sig att bevara lugnet när det kniper, det är ett tryggare samhälle. Allt detta tappar vi nu.
Här i mitt “partiprogram” vill jag därför propagera för att värnplikten återinförs. Och inte bara det, den skall dessutom börja förtjäna namnet allmän värnplikt, då alla ungdomar av båda könen skall genomgå den. Hur lång den skall vara kan diskuteras, men låt oss för att ha sagt något säga ett halvår. (Naturligtvis skall det finnas möjlighet att frivilligt förlänga tjänsten, för att till exempel fullgöra någon utbildning.) Försvarsmakten kommer förstås inte att ha bruk för så mycket folk, oavsett om det skulle ske en rejäl upprustning. “Värn” skall förstås i en vidare mening, i betydelsen att värna samhället, inte nödvändigtvis med vapen i hand. Ungdomarna skall kunna användas till exempel i vård och omsorg. Medicinskt skolad personal finns det (med knapp nöd) tillräckligt av i vården, men de har inte tid att lägga mer än några minuter per patient. Att ha ett stort antal vanliga medmänniskor tillgängliga för att göra enklare sysslor och inte minst för att helt enkelt prata med patienterna, hålla i handen, lugna och så vidare, det vore helt ovärderligt. Det finns också mängder av andra områden inom den offentliga sektorn där ett tillskott av oskolade men villiga händer vore mycket välkommet, och där ungdomarna samtidigt både kan lära sig praktiska färdigheter och få en inblick i hur samhället fungerar.
Att pengarna inte längre räcker till den nivå av välfärd vi vill ha och har kommit att förvänta oss, det har blivit allt mer uppenbart på senare år. Allmän värnplikt är ett utmärkt sätt att lösa det problemet.
Försvarets uppgifter
Detta om värnplikten i vidare mening. Men ett av huvudskälen att ha värnplikt skall alltså även framgent vara för att det är det överlägset bästa sättet att bemanna rikets försvar. För att uppnå de numerärer som krävs för att trovärdigt försvara hela vårt vidsträckta land är det rent av det enda sättet, då det skulle bli för dyrt att anställa så många yrkessoldater. Som jag ser det skall försvarsmaktens huvuduppgifter vara dessa, i fallande prioritetsordning. (I den mån man måste göra avkall på något skall man alltså börja skära nedifrån, i det minst viktiga.)
- Att försvara riket
Oavsett hur mycket vi hinner bygga upp vår styrka innan ett anfall kommer så kan vi inte förvänta oss att ensamma kunna slå tillbaka en tillräckligt stark och beslutsam angripare. Men det bör vara så kostsamt att angripa Sverige att det i de allra flesta situationer helt enkelt inte skall vara värt det. Det skall dessutom ta så pass lång tid att slå ut det svenska försvaret att (eventuell) hjälp hinner fram. - Att bistå det civila samhället
Försvaret, med sin numerär och utrustning, skall kunna bistå civila organ med sådant som t ex flyg- och sjöräddning, skallgång, hjälp vid naturkatastrofer, akuta transporter, extra sjukvård vid krissituationer, och även sådant som t ex IT-säkerhet. Väpnat bistånd till polisen vid hot mot samhället är ett kapitel för sig och behöver noga utredas och tänkas igenom. - Att fostra ungdomar
Försvaret skall genom den allmänna värnplikten varje år slussa ett försvarligt antal ungdomar in i vuxenlivet. De skall få lära sig saker som ansvar, självdisciplin, grundläggande överlevnadskunskaper och krishantering, samhällsmedvetande och inte minst de demokratiska värderingar och den etik och moral som är en helt nödvändig beståndsdel i en demokratis väpnade styrka. Samtidigt skall de ungdomar som gör sin värnplikt i försvaret utgöra en bra rekryteringsbas till inte bara yrkesmilitärens behov (utlandstjänst etc) utan också sådant som brandförsvaret, polisen och liknande. - Att stödja inhemsk vapenindustri
Försvarets materielbehov skall utgöra basmarknaden för svensk militär industri. Det är av stort intresse för rikets säkerhet att vi själva kan framställa åtminstone en försvarlig del av den materiel som krävs för vårt eget försvar. I ett stort globalt krisläge kan vi inte förvänta oss att kunna köpa vad vi behöver från andra, oavsett ingångna avtal. - Att kunna ingripa internationellt
Försvaret skall ha kapacitet att kunna delta i fredsbevarande eller fredsframtvingande insatser utomlands i samarbete med andra länder. Deltagande i sådana operationer måste alltid vara på frivillig grund och avlönat, dvs inga värnpliktiga.
Foto: Guy Toremans
Det kommer att ta lång tid och kosta mycket pengar att vända den nedåtgående spiralen och bygga upp försvaret igen till en nivå där det åtminstone klarar av de allra mest grundläggande uppgifterna. Enorma belopp har slösats bort under åren av nedläggningsvansinne och politisk toppstyrning. Men det är oerhört viktigt att detta jobb påbörjas, och att det gör det så gott som omgående. I dag står Sverige helt värnlöst. Skulle det uppstå en situation, vare sig det handlar om militärt hot eller civil katastrof, där en fungerande försvarsmakt verkligen hade behövts, då först kommer vi att inse precis hur illa det är ställt med vår beredskap. Då kommer folkets dom över den förda försvarspolitiken att bli oerhört hård. Låt oss hoppas att vi aldrig behöver hamna i det läget.
Andra som bloggar om försvaret:
Försvarsminister Tolgfors, Wiseman, Strilaren, Chefsingenjören, väpnaren, Johanne Hildebrandt, Sverige och världen, Ewa Thalén Finné, Mopsen, Tradition & Fason, Morgonsur, Lars Gyllenhaal
Länkar:
GP, GP, GP, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, AB, AB, XP, XP, XP, XP, HD, SDS, SDS, NWT, ST, ÖS
De fyra första av de fem punkterna som du nämner (särskilt 1,3,4) skiter riksdagspartierna fullständigt i. Punkt 3 är det som jag personligen bryr mig mest om av alla politiska frågor som man kan tänkas diskutera och därav kommer jag att rösta på ett samhällskritiskt parti. Det är många som tycker att det här är viktiga frågor men tyvärr håller politikerna inte med, trots att de skall förväntas representera folket. Vem trodde för 10 år sedan att de borgliga skulle vara de som slog in sista spiken i kistan för det svenska folkförsvaret!? Nä, världen är upp och ned och jag tänker inte fortsätta rösta på personer/partier som fullkomligt ignorerar Sveriges försvar, eller snarare avsaknaden av det…
Jag håller med dig, Johansson. Som jag skrev i den här bloggens första inlägg så är det alldeles för många frågor där politikerna är mer eller mindre överens över blockgränserna, och helt på tvärs med vad folket tycker. Var finns demokratin i det?
Ju fler som lämnar “sjuklövern” och röstar på något annat än de etablerade partierna, eller röstar blankt, desto större blir chansen att det politiska landskapet tvingas följa med, och börja ta upp de frågor som folk faktiskt bryr sig om.
[...] alltid är vi tacksamma för månadens inkommande blogglänkar: Stefan Lundkvist, Börjesson 1, Börjesson 2, Fri [...]
Ned med krigsmakten ! Kämpa för en allmän krigsnedrustning och jobba för att lösa konflikter med andra medel.
Visst kan försvaret vara värdefullt. Särskilt om man plötsligt befinner sig i en då det verkligen behövs.
Samtidigt måste man prioritera och då finns det enormt större och viktigare hot att hantera än en militär invasion.
Jag hävdar bestämt att ett Miljöförsvar är långt viktigare än ett Krigsförsvar idagsläget.
Vi behöver lägga varje krona på miljöomställningen och där behövs även internationella insatser. Kanske skulle en värnplikt inom Miljöförsvaret vara väl spenderade pengar.
Militärt försvar däremot bygger mest på rädsla och då tycker jag det är betydligt bättre att satsa på att oskadliggöra verkliga hot mot vårt land och mot jorden. De hoten finns bland miljöproblemen. Om någon hotar med militär mot oss så tror jag vi skulle ha långt fler lojala vänner som ställer upp för oss ju mer vi satsat på att hjälpa länder runt om i världen på miljöområdet.
Gör om Försvaret till ett Miljöförsvar!
Hej Lars,
Miljörörelsen har av lång tradition en blind fläck när det gäller (det militära) försvaret. De kan ha mycket vettigt att säga i de flesta andra frågor, men när försvaret kommer på tal får argumenten alltid stå tillbaka för den rena ryggmärgsreaktionen: “Krig dåligt, fred bra!” Ståndpunkten som sådan är naturligtvis helt riktig, men det innebär inte att bästa vägen till fred är att avskaffa allt vad försvar heter. Du är säkert bekant med det gamla klassiska citatet: “Alla länder har en armé – sin egen eller någon annans.” Att lämna riket helt oförsvarat vore en ständig frestelse för alla närbelägna länder som för tillfället råka ha despotiskt styre och strategiskt eller ekonomiskt intresse av vårt land, och kanske inre oroligheter de behöver avleda från genom att hitta en yttre fiende. Dessutom krävs det faktiskt i folkrätten att en suverän stat skall ha kontroll över sitt territorium. I dag är vårt försvar så otroligt decimerat att det är tveksamt om vi har det. Och inte nog med det. Vi har också lovat våra nordiska grannar att hjälpa dem militärt i händelse av krig (i förhoppning självklart att de gör detsamma), men vi har så lite att komma med att denna solidaritetsförklaring är i princip värdelös.
Men jag tror inte att vi nödvändigtvis är så oeniga. En försvarsmakt är ju en försäkring – nio gånger av tio behövs den inte, men det vore ändå riktigt dumt att inte ha den. För att inte behöva lägga en massa pengar på ingenting tycker jag därför att det är mycket viktigt att försvarsmakten har en roll att spela även i fredstid. Här kommer ditt miljöförsvar in i bilden, liksom de andra civila samhällsfunktioner som jag nämner i punkt 2 i texten. Jag är övertygad om att det är fullt möjligt att ge försvaret bra förmåga på dessa områden utan att för den skull ge avkall på det militära.
Fast allra första steget är väl att vrida tillbaka inriktningen till att faktiskt försvara Sverige, snarare än som nu att “försvarsmakten” (läs: krigsmakten) är dimensionerad och utrustad som en kolonial expeditionskår för ockupation av tredje världen.